Hopplös

Jag har varit tyst om min släkthistoria ganska länge nu och det beror främst på att jag har haft kontakt med mina syskon och alla har en totalt annorlunda upplevelse av våran barndom.
Dom har också en helt annorlunda uppfattning hur min barndom har varit än vad jag har.
Dom påstår att min har varit svår men jag har alltid upplevt den som fritt och åter fritt.
Jag har alltid rört mig fritt, gjort vad jag hade lust till. Jag hade massor med folk omkring mig som jag tydde mig till. Inte min mamma och pappa kanske men andra släktingar, grannar m.m. Den enda elaking jag minns var min skräck Ingrid min storasyster. Hon lärde mig att undvika elaka människor vilket jag i och för sig är idag tacksam för. Det har gett mig en viss kunskap i diplomati och en intuition för fara och farligheter.
Det enda tråkiga jag kommer ihåg är att jag alltid var på väg och sökte efter någonting. Jag drömde mig alltid bort. Redan som jätteliten visste jag att jag skulle ge mig iväg. Numera vet jag varför men under min uppväxt var det bara en känsla. Därför hade jag kanske så lätt att anpassa mig när jag kom till sverige. Jag har aldrig längtat tillbaka för där jag är är jag hemma.
När jag så småningom kommer att berätta om min barndom kommer det att vara mina upplevelser och tokigheter.
Mina syskons minnen kan jag inte återge för dom är helt främmande för mig.
Även historierna från min morfar, min mamma och övrigt släkt minns vi annorlunda.
Så det får bli det jag kommer ihåg där också.
Senare i vår kommer jag att sätta igång igen men nu har jag så mycket i nuet så jag har inte tid för det som har varit just nu.
Det får jag ta sen när andan faller på igen. Troligtvis under mina lata dagar i hängmattan.