torsdag 29 januari 2009

Bloggstilltje

Nu råder det bloggstilltje i en vecka för min del.
Det är klart skulle det finnas en dator där jag är kommer jag säkert inte kunna hålla mig härifrån.
Jag får se hur det blir med det.

onsdag 28 januari 2009

Ungdomsarbetslöshet

Tittar just på TV som tar upp undomsarbetslöshet.
Politikerna vill tvinga dom äldre att jobba tills dom stupar.
Politikerna säger att vi måste ha arbetskraftsinvandring.
Våran framtid, våra ungdomor, blir utslagen redan innan dom har fått chansen att visa vad dom går för.
För mig går inte den ekvationen ihop.
*sorry*

Åka själv

Vill det sig illa får jag åka själv till Gran Canaria på fredag.
Sonen ringde att flickorna, mina barnbarn, är sjuka.
>
Det är inte första gången dom bjuder mig på en resa och sen blir barnen sjuka. och jag får åka ensam. :-(
>
På sina biljetter har dom avbeställningsskydd men det gäller inte för mig för jag räknas inte som familjemedlem utan bara om jag blir sjuk får jag avboka min biljett.
>
Nu har jag lagt ner en bok i min ryggsäck.*S*
>
Jag får väl hoppas att det fixar till sig tills imorgon med ungarna så vi kommer iväg i sammlat trupp.
>

Skatteskala

Nu tänker jag lägga upp en ny etikett. "Politik"
Där tänker jag skriva lite om vad jag tycker om något inte är så bra i samhället. Trycker jag något är bra tänker jag skriva det också förståss.
>
Just nu tittar jag på TV och dom berättar att regeringen tänker "fundera" på att kompensera pensionärer för finanskrisen.
>
Det får dom gärna göra.
>
Det jag tycker är horribelt är att pensionärer, sjuka och arbetslösa människor som redan knappt har till sin försöjning måste betala högre skatt än oss som för tillfället är friska och arbetsföra. Som har turen att ha ett jobb. Idag är det faktiskt rena rama rötan att ha ett arbete. Arbetstillfällen växer liksom inte på träden precis. En sjuk människa måste utöver sina vanliga kostnader även betala för dyra läkarbesök samt mediciner. Pensonärerna har redan knappt hälften av en vanlig lön. Pensionen är inget bidrag utan det har man avstått under hela sitt liv i lönekuvertet. Ett tvångssparande faktiskt.
>
Jag kan acceptera om vissa hade lägre skatt än andra men då ska det baseras på bärkraft. Till exempel skatt efter försöjningsbörda hur många barn man har till exempel.
>
Det skulle vara rättvist med lite högre skatt i livets skede när man bara har sig själv att försörja med allt vad det innebär. Lägre boendekostnad, mindre mat, kläder och övriga hushållskostnader m.m.. Den tiden man tar hand om våran framtid, våra barn, kunde man få det lite lättare. Barnbidraget är en droppe i havet med tanke på vad barn och ungdomar kostar. Sen när man blir själv igen kan man bidraga till det hela igen. Är man gammal ska man ha det drägligt och då kunde man också få lite mindre skatt eftersom man redan får så mycket mindre brutto och ofta får massor med extra kostnader som sjukvårdskostnader, tandläkarkostnader m.m..
>
Det tycker jag.
>
Som vi behandlar människor idag som igentligen behöver allas stöd i en viss livssituation är skandal och en skam. Jag tycker dom som har hittat på det där ska skämmas.
>
Men man kanske inte tänker så när man har sett till att man är avsäkrat själv, till höger och vänster och fram och bak, med fallskärmar.
>
Överhuvudtaget tycker jag att den politiska sfären har blivit en värld för sig som inte har någon förankring i den värld där vi vanliga människor befinner oss.

tisdag 27 januari 2009

Packat och klart

Nu är bagen packat och klar för avfärd. Jag gillar inte resväskor. Jag tycker en bag är lättare och behändigare.
Egentligen skulle jag kunna åka nu men tyvärr måste jag ge mig till tåls två dagar till.
21 grader sol och sydliga vindar. Verkar lovande.
Imorgon ska jag chocka kompisarna på jobbet. Jag är en 100% jeansdam men i morgon ska jag ha klänning.*S*
Efter jobbet skulle jag köpa ett 5 pack strumpor eftersom jag hade en 50 kronors check på Lindex men jag kom hem med två klänningar , thaits och två 5 pack strumpor.
Rabattchecken var en droppe i havet.*S*
Typisk när jag ska ut och handla hittar jag inget men om jag inte alls har tänkt mig något springer jag på massor. Jag hade kunnat köpt några klänningar till idag med stoppade mig själv vid två.
Kanske det ligger något i det jag läste på en annan blogg.
>
"Om du inte finner det du söker beror det på att du anstränger dig för mycket."
>
Appropo en annans bloggskrivares funderingar om kärlek.
>
>

måndag 26 januari 2009

Mäkta stolt

Ikväll är jag så jäkla stolt över mig själv igen.
Jag har åstadkommit något bra åt en arbetskamrat igen.
Utan bråk, utan tjaffs utan lugnt och sansat som är mitt sätt att arbeta och få igenom min vilja.
>
Jag vill inte säga vad det är för två av mina besökare har kryssat i att dom är mina arbetskamrater.*S*
>
Men även dom kan gott få veta att sånt ger mig en kick och gör att jag känner mig harmoniskt och att mitt liv känns meningfullt.
>
UPS nu såg jag att en av arbetskamraterna har tydligen ändrat sig och blivit min vän istället.*S*

Usch dumma räkningar

Jag får hela tiden dumma 20 kronors räkningar från Transportsyrelsen.
Inte nog med att det måste säkert kosta mer än 20 kronor att producera och skicka dom till mig dom kommer också flera dagar efter att jag har gjort månadens avräkning.
Det har dom räknat ut så jäkla bra att folk inte orkar koppla upp sig för 20 kronor utan lägger räkningen bara nånstans så länge.
Är man en dag sen kostar det 500 kronor.
Den här månaden tänker jag blåsa dom på dom där 500:-*S*
I meddelandefältet kommer jag att fråga om man kan få betala in några hundringar i förskott så man slipper det där tramset.
Dom kunde väl åtminstånde vänta med att skicka räkningen tills man har kommit upp i några hundra.

Finns det någon som tror att jag kommer att få svar ???

Jag tillåter mig att betvivla.*S*

söndag 25 januari 2009

Meningen med livet

"Allt kan man ta ifrån människan, utom en sak - den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig"
(Viktor Frankl, ur "Livet måste ha en mening")
>
Jag läste just det här på en annan blogg och på ytterligare en annan pågår en diskussion om grubblerier på grund av "misslyckade" relationer och sådant som har varit.
>
Det får mig att tänka på hur jag har förändrats de sista åren.
Jag vill faktiskt påstå att jag har blivit vuxen först dom sista sju åren och samtidigt har jag fått tillbaka mitt barnasinne och min medfödda livsglädje.
Det är mina barnbarn som har förändrat min syn på "meningen med livet".
Hur ställer jag mig numera till saker som får mig att grubbla.?
Jag har varit expert på grubblerier förr i tiden.
Nu när jag känner att jag börjar falla in i mitt gamla mönster tänker jag nykter hur pass viktigt denna händelse är för mig.
Jag använder mig av en skala från 1-10.
Det kan vara saker som människor i min omgivning såsom familj, vänner,bekanta säger, gör eller deras beteenden. Det kan vara saker på jobbet eller helt enkelt allt som får mig att reagera negativt.
Om jag konstaterar att den är oviktig för min framtid sorterar jag helt enkelt bort det.
Är det viktig för mig försöker jag fundera ut hur viktig och hur jag vill att det skall utvecklas. Jag bestämmer mig för en strategi och jobbar på det och ibland går det och ibland inte. Om jag ser att det inte går min väg sorterar jag bort det.
Allt som är positivt för mig ger jag stort utrymme och suger åt mig extra mycket.
>
Jag har insett att min tid här i detta liv är begränsat och alla negativa tankar och grubblerier är bortkastat energi.
Därför har jag blivit ytterst lyhört för vad som är bra för mig och vad som inte är bra för mig.
Det som inte är bra för mig och får mig att må dåligt har helt enkelt ingen plats längre i mitt dyrbara liv.
Det är nämligen mitt liv och bara mitt.

lördag 24 januari 2009

Perfekt morgon


En perfekt lördagsmorgon är att vakna tidigt och höra regnet smattra tungt mot fönsterbläcket.
Att tänka på att man inte har det minsta bekymmer. Att tryggt krypa ihop i fosterställning och somna om.
>
Idag hade jag en perfekt lördagsmorgon.
>
>
"Kvinna i harmoni" av Bror Forslund

fredag 23 januari 2009

Sangria

Nästa vecka den här tiden har jag nog redan sugit i mig sagda läskande dryck.*S*
För några år sedan var jag på Mallorca själv och smutta på en dylikt dricka. När jag skulle resa mig från bordet och gå hem gick det inte så värst bra.*S*
Jag hade gjort en liten missbedömning.
Den här gången har jag folk med mig som kan styra mig åt rätt håll om det skulle inträffa igen.*S*

Hov





Mitt torp ligger i Hovs församling precis i en rektangel av fyra historiska kyrkor. Hovs kyrka-Bjälbo kyrka-Orlunda kyrka-Strå kyrka.


>

>
Hov
Själva namnet Hov markerar en förkristen kultplats, och där finns den stora Hovgården som var en del av Uppsala Öd, dvs egendomar avdelade för underhållet av den förkristna kulten vid Gamla Uppsala.Efter kristnandet kom dessa gårdar att ingå i det kungliga apanaget som kungsgårdar.
Relief av lejon i Hovs kyrka.
I Hov finns landets största samling av fragment från Eskilstunakistor .Man har beräknat att det måste ha funnits ca 40 Eskilstunakistor vid Hovs kyrka, vilket visar att Hov var en central plats i det tidigmedeltida Sverige. På flera av dem kan man läsa namnen både på den som ristade och på den döde, där träder bygdens stormän och förnäma kvinnor fram i sin höga status. Kistfynden förvaras nu i ett ”museum” i kyrkans tornkammare.
Den nuvarande kyrkan är från 1200-talet och den är den andra på platsen. Den allra första, samtidig med Eskilstunakistorna, var sannolikt av trä, men den har inte kunnat lokaliseras. Den följande, av sten, är delvis inbyggd i dagens kyrka.
Hovs kyrkas äldsta inventarium är en ekskulptur i relief som föreställer ett lejon. Troligen har den suttit som sidostycke på en kungsstol från 1200-talet. Det finns spår av västverk och läktaranordning in mot kyrkan vilket är ett säkert tecken på kunglig anknytning. Egentligen är det svårt att förstå varför den första stenkyrkan i Hov ersattes av den nuvarande. Det var inte någon större skillnad i storlek mellan de två, och den äldre kyrkan har, såvitt man kunnat finna, varit ”finare”, med bättre huggen byggsten och mera utarbetade omfattningar.
Under biskop Adalvard d.ä. hörde Östergötland (enligt Adam av Bremen) till Skara stift. Sedan följde en hednisk reaktion på 1070-talet och reorganisation som eget stift 1080-1120 med biskopssäte i Linköping.
Hovs äldsta stenkyrka anknyter till västgötsk arkitektur, vilket kan betyda att en av de västgötska kungaätterna haft den som fotfäste på östra sidan Vättern, och gjort den till en central plats för missionen i Östergötland.

torsdag 22 januari 2009

Vatis familj

På sin pappas ? knä Otto och på mamma Susannes knä hans tvillingssyster Ottilie som vi brukar besöka. Av hennes son fick jag min första kyss när jag var ungefär 11-12. Han var kanske 16-17 nånting.
Övriga syskon:
Gertrud, sedemera familj och handelsträdgård i Freiburg Sachsen i Östtyskland.
Maria, vadsom blev av henne har vi inte kommit på ännu.
Oskar, blev polis i Hamburg
Ernst, dog i unga år
Kurt. dog i unga år
Vi är inte säker ännu om det är alla eller om det finns fler.

Vatis Körkort



1956-57 nånting köpte Otto tydligen sin första begagnade Volkvagn, den var ljusblå. Efter ett tag brukade den krångla och då lagade han den själv. Han brukade ta ut motorn och skruva isär den. Enligt Ingrid blev det alltid skruvar över när han satt ihop den igen *S* men bilen gick. Min plats var alltid i det lilla hålet bakom baksätet när han tog mig med på utflyker.

tisdag 20 januari 2009

Stress


Stress, jäkt och jävulskap och jag mår som en

prinsessa.

Jag hinner inte skriva några inlägg just nu.




måndag 19 januari 2009

Vårresa

Jag har fullt upp.
Vi håller på att planera en helgresa i historien och i svunnen tid med facket för medlemmarna. Jag kommer att berätta om det utförligare längre fram.
Min ambition är att den aldrig kommer att glömmas.
>
Jag fick mejl från min syster i amerika i morse. Hon tycker det är jättekul att jag vill berätta om släkten och mitt liv för kommande generationer, mina barnbarn. Hon ska skriva det hon kommer ihåg och fixar bilder. Bland annat har hon ett telegram som min far fick från sin mamma när han var vid fronten. Hon ska mejla det till mig.
Hon tycker bara att jag ska skriva på tyska också men jag sa som det är att det klarar jag inte.
Det är min storasyster Ingrid som bor i USA och jag tror i och för sig att hon inte skulle bli så glad över vad som kommer att skrivas om henne. *S*
Men hon är faktiskt hemskt *S*.
Hon är ovän med allt och alla. Inte med mig för jag accepterar henne precis som hon är bara jag slipper vara med henne*S*
Hon är jättegulligt på att skriva och då kommer vi bra överens men det är ingen av mina syskon eller någon annan som står ut att ha henne i närheten. Inte ens hennes barn.*S*
Hon är jättehemskt.
Ikväll är jag trött och ska lägga mig tidigt.

söndag 18 januari 2009

Historiens vingslag

Gustaf II Adolf
Farmor:
Margareta Eriksdotter Leijonhufvud (se mitt inlägg den 8 januari etikett människor)
Älskarinna:
Ebba Brahe
som var dotter till:
Greve Magnus Brahe och Brita Stensdotter Leijonhufvud.
Magnus Brahe, riksråd,riksmarsk,riksdrots,hovrättspresident,greve till Visingsborg, Svea Hovrätts,första president.
Son till Per Brahe dä
Per Brahe d.ä., en systerson till Gustav Vasa, erhöll ätten den 29 juni 1561 av Erik XIV grevlig värdighet, och fick Visingsö som grevskapet Visingsborg.

Jag hamnade på Visingsö under min skillsmässa. Jag visste ingenting om ön utan hade bara sett den när vi åkte förbi på E 4 an. När jag frågade min man sa han alltid att dit kan man inte åka där är det bara skog. Men jag kommer ihåg att jag var alltid facinerat av att titta dit. Det är kanske därför jag åkte dit när jag blev själv. En trotsreaktion. *S*
Jag visste bara att jag hade kommit rätt/ hem när jag kom dit 2001.
(se mitt inlägg 2 januari etikett människor)
Visserliggen var jag lite förvirrat när jag kom dit men jag sa till alla att det här var min ö och jag kände igen alla platser.*skrattar*

Det hände mig så mycket konstigt på ön den tiden så jag kanske ska lägga upp en ny etikett så småningom som handlar om " egendomliga saker på Visingsö" *S*

Mitt torp ligger ju vid Bjälbo som hänger ihop med Visingsö genom Magnus Ladelås på 12 oo talet son till Birger Jarl som var son till Magnus Minnessköld den första kända personen i Bjälbo. Han var ju gift med Ylva anmodern till Bjälboätten.

Det kanske är menigen att jag ska göra något ?
Skriva om nånting eller nåt ?
Jag vet inte men det klarnar väl så småningom.

Just nu tycker jag bara att det är kul att läsa om hur allt hänger ihop på något sätt och mycket roligare än att jaga gubbar.*S*
>
>

Av Carl Snoilky

En återkoppling till mitt inlägg från den 4 januari etikett Platser.
En natt i Augsburg
>
I Augsburg jag en midnatt gick
I månens ljus,
Min skugga uppå väggen smög
På Fuggers hus.
>
Den gamla staden låg i sömn,
En dikt i sten,
Med gavlar sirligt spetsiga
I månens sken.
>
Och breda fönster glindrande
Med rutor små
Och ornamenter i gotik,
Av ålder grå,
>
Och stenansikten grinande
Och drakars gap
Fantastiskt läto mig förstå
Mitt främlingskap.
>
Men bäst jag vandrade omkring
I nattens frid,
Mitt inre öga såg en syn
Från svunnen tid.
>
Av mina fjät på öde torg
Ur slummern väckt,
Steg upp med sakta andesorl
En bortdöd släkt,
>
Patricier och hantverksmän
I djupa led,
Vitklädda jungfrur, stadens råd
Med gyllne ked,
>
Och mitt ibland dem, hög till häst,
Så ljus och mild
En segerherre, fromhetens
Och styrkans bild.
>
Och mödrar lyfte sina barn
I famnen opp
Att skåda räddaren från Nord
Och Tysklands hopp.
>
Hans fanor fladdrade för vind
I blågult svaj
I de förtrycktas frihetsvår,
I folkens maj.
>
Och skarorna sig slöto tätt
I hjältens hägn
Vid tusendes välsignelser
Och blomsterregn.
>
Nu synen svann -- på öde torg
Sken månen ner,
Och jag stod ensam kvar men ej
Som främling mer.
>
Jag kände, att här borgarrätt
Jag också fått,
Så visst som fosterland är mer
Än torvan blott,
>
Så visst som dygnets tomma liv
Är endast dröm,
Men verkligt det, som ej förgår
I tidens ström,
>
Så visst som oss till egendom
Och arv vart skänkt,
Vad höge andar verkat stort
Och ädelt tänkt.
>
Ett stycke Sverige än jag såg
I stad och trakt,
Som Gustav Adolf en gång vana
Med hjärtats makt.
>
>

Ausburg


Ett flertal praktfulla byggnader präglar den historiska gamla stadskärnan - Elias Holls Renässansrådhus med den ˝gyllene salen˝ och Perlachtornet, Fuggerei och domkyrkan med profetfönstren från 1100-talet såväl som de två St. Ulrichskyrkorna och kyrkan St. Anna.
Rådhusplats och renässanshus med gyllene sal.Rådhusplatsen i centrum av den gamla staden domineras av rådhusets mäktiga byggnad. Detta är den mest betydelsefulla profana byggnaden norr om alperna och den uppfördes under den rika augsburgska blomstringsperioden. Rådhuset flankeras av det nästan 89 meter höga Perlachtornet, från vilket man har en underbar utsikt. Inuti rådhuset kan man besöka den "gyllene salen". Ett annat kännetecken i Augsburg är Augustusbrunnen, den äldsta av de tre praktfulla renässansbrunnarna i staden.
På Fuggernas spår – Fuggerei och FuggereimuseumFuggerei är världens äldsta sociala bostadsbygge, det byggdes 1516 av familjen Fugger för borgare som hade blivit utblottade utan egen skuld. Årshyran är än idag en Rheinischer Gulden (omkring 0,88 €). En stor stentavla påminner om Wolfgang Amadeus Mozarts gammelfarfar som bodde här för 300 år sedan. Fuggereimuséet är beläget i ett av dessa hus och illustrerar det dåtida livet.

Domkyrkan ”Mariä Heimsuchung" - "Mariä hemsökelse"Bronsdörrarna (från ca.1356) består av 35 relieftavlor med scener ur det Gamla Testamentet. De kan numera beskådas på det näraliggande Diözesanmuseum. Listan över konstnärer som har varit verksamma i Augsburgs domkyrka kan göras lika lång som kyrkohistorien (800 till 1300-talet). Domkyrkans äldsta del utgörs av kryptan från 900-talet. Kyrkan är utsmyckad med fresker från romansk och gotisk tid och de vackra valvmålningarna och de fyra tavelbilderna är gjorda av Hans Holbein d.ä. Fönstrena med bilder av profeterna är mycket berömda och räknas till Tysklands äldsta glasmålningar (de härstammar troligen från 1100-talets mitt).
Romerska museet i AugsburgDet Romerska museet i Augsburg är sedan 1966 beläget i den tvåskeppade kyrkohallen som hörde till det dominikanklostret St. Magdalena. Här finns minnesmärken och fynd från den dåtida provinshuvudstaden Augusta Vindelicum med omgivning alltifrån förhistorisk tid till den förkristliga tiden och medeltiden. Till utställningsföremålen hör prästvigningsföremål i brons, guldbägare från bronstiden, gravfynd från en av de äldsta vagnsgravarna i Mellaneuropa från Hallstatt-tiden samt en stor samling med stentavlor som föreställer vardagslivet under romartiden.
Kanotåkning eller rafting i Augsburgs iskanal.Augsburgs iskanal var kanot-slalomsträckan vid de olympiska sommarspelen i München 1972. Numera är iskanalen den enda konstgjorda vildvattensträckan i Tyskland. Sträckans vattenhydrauliska formationer har gett upphov till välkända passager som "tvättmaskinen". Fri från vassa klippkanter och klyftor är iskanalen antagligen världens säkraste vildvattensträcka.

Historia




Jag har ju alltid varit intresserat av historia men det har alltid varit annat som har tagit min tid.

Nu när jag har släppt tanken att försöka hitta någon älskling har jag fått massor med tid för annat *S'

Idag roar jag mig med att surfa runt i mina födelsetrakters hemsidor och stöter på det ena intressanta efter det andra.

Det är museer som jag aldrig har hört talas om.

Visst vet jag en del om min födelseort men det här är ju jättekul.

Königsbrunn ligger ju vid "Via Claudia Augusta" vägen som romarna byggde för över 2000 år sedan och använde för att färdas från Ingolstadt tyskland till syditalien. Det hörs ju på namnet att det var en rastplats för Kungen.

Bilden visar en peng från den tiden.

Det jag hittar nu är att det finns massor med utgrävningar från 6000 år tillbaka. Det finns välbevarade skelett från 4300 år tillbaka.
m.m.

Min nästa resa till tyskland kommer att vara i en hel annan anda än mina tidigare resor.

Jag måste bara åka i sommar och titta på allt det där i natura.

Jag kommer nog att åka ner två veckor vid midsommar för då är det mycke festligheter där. Köningsbrunn blev nämligen en Stad året innan jag flyttade därifrån och det firas varje år.


Resfeber


Den 30/1 på morgon ska jag med sonens familj till Gran Canaria, Bahia Feliz, Blue Village Orquidea.
>
Egentligen vill jag inte åka utomlands men nu när sonen har bjudit mig på resan tycker jag att det ska bli jättekul och spännande.
>
Jag har rest så mycket i mina dar men ändå har jag redan resfeber som bara den.
>
Idag fick jag veta att en tjejbekannt har bokat samma vecka ospecificerat på Gran Canaria.
Det vore ju kul om hon skulle hamna på samma ort.

lördag 17 januari 2009

Paus

Nu måste jag göra ett stopp i min krönika för innan jag berättar vidare i tiden måste jag först få läsaren att förstå varför människorna runt omkring mig gjorde saker och varför dom tänkte som dom gjorde. Jag måste först backa i tiden och berätta flera händelser från dom enskilda människornas liv.
Till det behöver jag hjälp av mina syskon. Jag har många berättelser i mitt huvud men har inte klart för mig när dom inträffade.
Min äldsta syster som jag ringde igår kväll vet det mesta eftersom hon är uppväxt hos mina morföräldrar och min mormor var en lika bra berättare som min mamma om inte ännu bättre.
Min syster har fortfarande ett stort hat till min mamma som dog 1996 och när jag frågar går den mesta av tiden åt att lyssna till detta.
Som sagt nu lägger jag min egen berättelse på is och framöver ska jag försöka skriva om händelser från min släkt när jag får fram närmare fakta.
Det kommer att ta tid och kanske längre uppehåll.
Men det får ta den tid det tar *S*

Sommar 1955

På sommaren 1955 kom Hilde till Köningsbrunn.
Hilde var en kusin till Anni på hennes mors (Ziegler) sida. Hilde kom från östra tyskland där ryssarna hade occuperat landet. Det var lättare att få arbete i sydtyskand så hon hälsade på för att se om hon kunde få jobb i någon fabrik.
Votter, Annis far kom med Hilde till Anni och Otto och Anni och Hilde fann varandra direkt. Hilde flyttade in och stannade kvar. Anni ordnade jobb till henne på Väveriet och hon arbetade också skift. Dom gick om varandra och när den ena arbetade morgonskift jobbade den andra på kvällen. Dom kunde turas om att passa barnen. Hilde var en 17 årig skönhet och Anni tog med henne på dans en lördag. Dom hade roligt tillsammans och det skulle bli alla lördagar framöver. Dom hittade egna ställen där Otto inte var välkommen.
När Hilde hade varit där i några veckor kom Anni och Otto på den geniala idén att nu fanns det ju ingen anledning längre att ha lillflickan kvar hos det äldre paret. På så sätt skulle dom ju slippa en utgift och besväret med att hälsa på där.
Hilde var barnkär och tyckte det skulle bli roligt att få en liten unge i huset.
Den sommarn skulle Traudis liv förändras totalt. Hon skulle få ett trauma som kom, till viss del och på gott och ont, styra hela hennes liv och komma fram i sin fulla kraft först 45 år senare när hon återigen utsattes för en liknande situation. Det skulle ta henne fem år att komma underfund och bearbeta det hela med proffisionell hjälp och lära sig att hantera det på rätt sett.
>
Sagt och gjort Otto skulle säga till paret imorgon på vägen hem från arbetet och på fredag skulle Traudi hem.
>
>

Slösa och snåle fan

Ibland är jag slöaktig som bara den och sen kan jag vara snål som fan.
Idag till exempel.
Jag köpte inte golvlampan som jag verkligen behöver för jag tyckte det var aldeles för dyrt med 400:-. Nåja för den i alla fall. Sen köpte jag för 500 spänn julgrejer som jag absolut inte behöver för det var 75% rabatt.
Jag ville ha lite glass men inte den som var extrapris utan en liten glassbomb för 50 spänn.
Då tyckte jag att jag hade slösat nog så istället för att åka till pizzerian köpte jag 3 coop frysta kebabbpizzor för 50 kronor. Sen ville jag ha kebabbsås men inte den vanliga utan den jag ville ha var dubbelt så dyr.
Det var inget fel på pizzan och visst är 17 spänn ett bra pris för en rätt god pizza om man bortser från såsen förståss *S*

Shoppingtarmen

Idag suger det i min shoppingtarm.
Nu ska jag göra iordning mig och kolla lite vad som finns i affärerna.
Jag behöver en golvlampa. Jag har en bild i huvud av en enkel modell. En pinne med bara en vridbar lampa på. Det vore kul om jag kunde hitta en sån.
Jag behöver skor till semestern.
Jag tänkte mig något träskoaktigt som är lätt att ta på och som är sköna på mina långa promenader som jag har planerat med mina barnbarn.
Kanske en ny resväska.
Jag är sugen på skräpmat idag.
Jag tror jag ska köpa kebabbpizza på vägen hem.

Den mörke mannen

Traudi satt på golvet och lekte med sin docka. Hon hade fått den i julklapp några månader tidigare. Pappa hade gjort iordning en låda och mamma hade hjälpt henne sy sängkläder. Dockan var så söt. Hon hade rosa byxor och en liten tröja som mamma hade virkat. Hon kallade dockan Bibbi. På kökssoffan vid bordet satt bror och skrev på en griffeltavla. Hon älskade bror. Han brukar vara i skolan på mornarna och då hjälpte hon mamma att tvätta eller städa. Hon hade sin egen trasa och mamma blev alltid så glad och kallade henne för duktig flicka. Överhuvudtaget visste hon att hon var en jätteduktig flicka för det fick hon höra jämnt av mamma, pappa och bror.
Hon satt framför vedspisen och det luktade jättegott efter mat. Traudi älskade att äta mat för var hon duktig och åt upp allt skulle det som hon tyckte mest om hända.
Pappa skulle lyfta upp henne och gå fram till vitrinskåpet mitt emot där hon satt nu. Han skulle öppna dörren till höger och ta fram en chokladbit. Han skulle sätta henne på axlarna och gå ut. Dom skulle ställa sig vid vägen och räkna bilar. När det hade kommit så många som hon hade fingrar på händerna skulle dom gå in igen och bror skulle leka med henne tills det var dax att sova.
>
Hon visste att det fanns choklad i skåpet för igår kom den mörke mannen och la dit en ny chokladkaka.
Den mörke mannen brukar komma då och då och fylla på förrådet. Hon kallade honom för Vati. Ibland fick hon följa med honom på motorcykeln och hälsa på Mutter, Anita och Muschi. Det tyckte hon var roligt. Anita var en stor flicka och var hennes syster. Muschi var inte så stor men större än hon. Hon var också snäll. Dom brukade alltid pussa på henne. Där fanns det kor men hon var lite rädd för dom men Mutter gav henne alltid mjölk som hon hämtade från kon och den var varm och smakade jättegott.
Ibland kom också tanten som hon kallade Mutti och hälsade på. Hon hade ingenting med sig men brukade sätta henne på sitt knä och prata med henne. Hon brukar fråga om hon fick mat och om den var gott.
Hon hade också varit hemma hos Vati och Mutti men där ville hon inte vara. Där fanns en flicka som hette Ingrid. Hon var rädd för Ingrid. Det fanns en pojke som dom kallade Bernhard men han var alltid ute och sparkade boll. Hon fick inte gå ut själv bara med Ingrid och det ville hon inte. Ingrid sa alltid elaka saker när dom blev själva.
Nu såg hon att mamma dukade fram tallrikarna och pappa la undan tidningen.
Nu skulle hon vara jätteduktigt så pappa hämtate chokladen och satta henne på axlarna och hon fick titta på bilar.
>
>

Attest

I födelseattestet står följande
>
Namn:
Waltraud Josefine Kern
Född:
1 april 1953
Ort:
Haunstetten
>
Fader:
Otto Kern
Schlosser
Protestant
Bosatt i Königsbrunn
>
Moder:
Annemarie Kern född: Rott
Katolik
Bosatt i Königsbrunn

Barnet flev döpt den 2 april i sjukhuskapellet som katolik.
Flickan fick smeknamnet Traudi
>
>

fredag 16 januari 2009

Tvillingar

På kvällen den sista mars låg Anni på soffan i köket när Otto kom hem ifrån arbetet. Hon hade varit hemma i två veckor för benen var full med vatten och hon kunde knappt ta sig ut till toaletten själv. Bernhard var kvar hos grannkvinnan för Anni hade ingen chans att hålla ordning på honom. Ingrid satt på golvet och lekte. Hon klarade dom trappstegen till lägenheten en trappa upp och var i övrigt ett försigkommet barn. Hon kom ner till Anni och höll henne sällskap på dagarna.
När Otto kom hem satt han igång spisen som eldades med kol. Idag skulle det bli linssoppa. Det blev nästan alltid linssoppa när Otto lagade mat. I förbigående nämde han att han hade hört idag att Irene hade fått en pojke för en vecka sedan.
På natten skrek Anni till när den första verken satte igång. Otto med minnen från förra gången skyndade skräckslagen på Anni för att dom skulle ge sig iväg.
På morgonen den 1 april föddes en flicka med kolsvart hår som vägde 4 kg och skrek ilsket och förnärmat när hon fick en dask på rumpan.
Allt hade gått bra och Anni kände sig lättad och först nu insåg hon hur oroligt hon hade varit för den här förlossningen.
När Otto kom på kvällen och syster bar in flickan tog han barnet på armen och studerade henne. Han lämnade tillbaka flickan till sköterskan och meddelade Anni att han hade pratat med det äldre paret och det var okej att dom lämnade henne redan på vägen hem från BB. Det var ingen ide att ta hem henne bara för ett par veckor med tanke på hur Ingrid hade reagerat när Bernhard föddes. Dom hade haft jobbigt med att skydda honom för fast Ingrid bara var två och ett halft ville hon ideligen gå fram och slå på pojken. Första gången hon kom in i rummet när han hade födds gick hon direkt fram till vaggan och gav honom en örfil.
Anni orkade inte protestera. Hon var bara glad att allt var över nu.
Senare i veckan kom Herbert förbi och ville se barnet. Dom gick ut i korridoren och när sköterskan visade fram henne genom glasväggen stirrade han en bra stund och sen utbrast han. "Vi måste se till att ingen som känner oss någonsin får se mina två barn brevid varandra"
Dom ser ut precis som tvillingar.
>
>

Julen 47

Anni stod vid vedspisen och la in dom sista pinnarna för att hålla elden igång. Hon, Mutter, Erna och Anita hade nyligen fått lämna lägret där dom bodde sedan dom som flyktingar kom till Köningsbrunn. Dom hade blivit anvisat ett litet rum hos en bonde mitt i orten. Hon hoppades att Mutter, som var ute i skogen för att plocka ihop lite ved , skulle komma hem snart innan elden slocknade. Det skulle på en gång bli kallt i rummet. Anita som var 10 månader låg nerbäddat och sov sin middagslur. Anni tittade på schänken och dom få matvaror som låg där. Där stod mjölkkannan som Mutter hade med sig igår från sitt arbete. Hon fick arbeta hos en bonde i närheten och för en dags jobb fick hon en kanna mjölk. Där låg en limpa bröd som dom hade hämtat ut på sina brödkuponger dagen innan. Tilldelningen var en halv brödlimpa per person och vecka. Två ägg som dom hade sparat sedan några dagar. Erna hade fått dom i lön efter att hon mjölkade deras husbondes kor i veckan. Hon hade blivit lovat lite smör och en bit fläsk och lite mjöl ifall hon mjölkade sagda kor på morgonen från idag julafton till nyårdagen och mockade rent i stallet efteråt. Hon skulle komma hem när som helst. Ikväll skulle det bli fest för hon hade träffat på en kille i Pfaffenhofen, en liten ort i närheten som hade lovat att komma till kvällen med något gott till Anita ifall han fick fira jul med dom. Hon hade varit med Erna på ett ställe där några ungomar ordnade med dans i en tom lada. Det var kallt men man kunde hålla sig varm med dansen. Hon och Erna hade hört talas om stället och för några månader sedan hade dom varit där för första gången. Det tog två timmar att gå i raskt takt men dom hade sjungit hela vägen och haft roligt. Dom var ett femtontal ungdomar från Königsbrunn som hade gett sig iväg dit. Hon hade träffat på Otto redan första kvällen. En stilig, lång och mörkhårig kille som arbetade i köket hos amerikanerna som hade occuperat ett bostadsområde och höll på att bygga om det till en kasern. Han hade fri mat där och lovade att lägga undan lite till i kväll. Hon hörde röster utanför och efter ett tag kom Erna och Mutter hem.
Dom försökte hela eftermiddagen att få det lite festligt hemma vilket naturligtvis var helt omöjligt men igenom att sjunga fick dom upp stämmningen i alla fall.
När Otto, som hade fått lift med en militärlastbil, knackade på kände dom sig redan upprymda. Han hade med sig några äpplen, en liten påse potatis och Hering, ett slags inlagt fisk. Till Anita hade han en bit choklad. Det var något som hon aldrig hade sett. Hon var väldigt skeptiskt och vägrade först att smaka men efter ett tag tog myfikenheten över och hon var helt salig. Hon kröp upp i Ottos knä och ville inte därifrån på hela kvällen.
Deras julbord bestod av:
Fläskpannkaka (ytterst lite fläsk, mjölken utblandat med vatten)
En potatis var och en tredjedel av fisken.
Bröd med antydan av smör.
ett halvt äpple var.
Mjölk
Det var varmt i rummet och utanför hade det börjat snöa.
Anni, Erna och Mutter var överens att det var den lyxigaste julen sedan många år.
>
>

Avsked

Efter julledigheten stötte Anni på Herbert i personalmatsalen. Dom tog sina brickor och satte sig på sitt vanliga bord lite avsides från dom andra.
Herbert berättade att han redan för flera månader hade förstått att han var far till Annis nya barn och att han ville inte träffa henne för han tyckte allt skulle lugna ner sig först och sen kunde dom tala med varandra som förnuftiga människor. Han frågade hur Otto tog det hela och om han misstänkte något. Anni sa som det var att hon inte visste eftersom dom aldrig pratade om det.
Herbert berättade att om han lämnade Irene nu skulle hon inte överleva det. Han sa att ingen av dom hade varit ute något sen den kvällen han träffade Anni sist och att Irene bevakade alla hans steg nuförtiden. Han sa att hennes äldsta dotter var hos dom för att hjälpa till men att flickan inte trivdes utan bara ville åka hem igen.
Han sa att han hade sökt annat arbete dom sista månaderna och fått besked att han har fått ett jobb som säljare med eget distrikt på Hoechst,en stor fabrik på andra sidan stan, som tillverkade utrustning till sjukhus och att det var en enorm efterfråga på dom produkterna. Han skulle tjäna mycket mer och att dom inte kunde bo kvar utan hade satt ut Irenes hus till försäljning. Han hade genom det nya jobbet blivit erbjuden ett helt nytt enfamiljshus i ett nytt bostadsområde som hette Volkssiedlung och att dom skulle flytta dit i februari. Han menade att som saker hade utvecklat sig var det bäst om allt förblev som det var och att hon stannade där hon var och han flyttade med sin familj. Han menade det bästa vore om dom kunde hjälpas åt att undvika att träffa varandra i fortsättningen.
Annis känslor för Herbert hade redan för länge sedan förbytts från kärlek till likgiltighet så hon bara nickade och reste sig för att gå tillbaka till sin arbetsplats.
Över huvud taget var Anni likgiltigt för allt nuförtiden. Julen hade också varit en trist tillställning. Snart skulle det bli fasching och i vanliga fall den roligaste tiden på året där man klädde ut sig och en fest avlöste den andra. I år skulle hon bli sittande hemma. När hon väntade Bernhard var allt helt annorlunda. Inte en fest missade hon och Otto med vännerna.
Nu var alla splittrade och hon skulle bli sittande hemma medan Otto nog skulle ge sig iväg ut. Han hade inte frågat en enda gång den sista tiden om hon ville följa med.
Men snart skulle det vara över och hon kunde börja leva igen.
>
>

torsdag 15 januari 2009

Vad ska vi göra med ungen ?

Det var kallt när Anni cyklade till jobbet tidigt på morgonen. Det var redan i mitten av november. Hon hade förmiddagsskift den här veckan. Kvällen innan hade hon för första gången känt rörelser i magen. Hon insåg att hon var tvungen att berätta att hon väntade barn. Flera arbetskamrater hade redan påpekat att hon hade blivit väldigt rund. När chefen kom igår och frågade rent ut visste hon inte vad hon skulle svara. Som tur var fick han annat att göra och glömde bort det. Hon förstod att hon måste berätta hemma och hon hoppades att Otto hade glömt hur det var den sommarn. Hon skulle gå till husläkarn på eftermiddag och låta sig undersökas. Husläkaren hade sin praktik, där han också bodde, bara en gata ifrån dom och man behövde inte beställa tid. Det var bara att sätta sig i väntrummet och vänta tills det var ens tur.
Det var faktiskt han som hade sagt att hon inte kunde få fler barn. Efter det besöket fick hon väl säga att hon inte hade förstått det tidigare. Kanske det var Ottos i alla fall för hon hade ju inga blödningar sen tidigt på våren när hon blev sjuk. Hon kanske redan var en månad längre än hon trodde. Läkaren på sjukhuset sa faktiskt bara att hon var med barn men inte hur länge.Han hade hänvisat till husläkaren. Med dom andra hade det ju också tagit tid innan det syntes. Hon förstod samtidigt att det var önskedrömmar för en månad skulle inte räcka långa vägar.
Hon kom hem vid två tiden och hämtade Ingrid och Bernhard hos grannfrun en trappa upp. Frau Grünes var hemmafru och hade haft hand om dom två sedan Anni började förvärvsarbeta i samband med att dom flyttade in i nya lägenheten för något år sedan.
När ungarna var nattade och Otto som vanligt hade satt sig i soffan med sin Öl medan hon diskade sa hon att hon hade varit hos doktorn och fått besked att hon ska ha barn till våren.
När Otto frågade när berättade hon precis som det var att doktorn trodde någon gång i slutet på mars.
Otto satt länge tyst. Han öppnade en ny Öl och stirrade på henne, suckade lite då och då och reste sig till slut och gick ut.
När han kom tillbaka ett par timmar senare sa han bara " Det här kan inte vara min" . Han gick till sovrummet och la sig.
Anni bäddade sig ner i soffan i köket vilket hon brukade göra för att inte väcka familjen när hon skulle till jobbet tidigt på morgon.
Ottos bekymmer var inte att det kom ett barn till som inte var hans utan vad dom skulle göra med ungen. Grannfrun som tog hand om dom andra två hade egna barn och skulle inte ställa upp något mer eftersom hon redan hade besvärat sig över dom två.
Annis mor skulle nog inte hjälpa till den här gången. För det första bodde hon åt fel håll från Augsburg där dom hade sina jobb och sen levde redan Anita, Annis äldsta flicka hos henne sedan hon var nyfödd. Anita var första barnbarnet och stannade kvar i hemmet när Anni flyttade ihop med honom för att Ingrid var på väg. Annis systers två barn hade Mutter också hand om på dagarna nuförtiden. Sedan Annis pappa hade kommit tillbaka från fångenskapen i sibirien hade dom också skaffat kor igen så han trodde inte det fanns någon chans där.
Att Anni skulle stanna hemma var uteslutet för dom hade precis kommit på fötter och möblerna i lägenheten hade dom köpt på avbetalning.
Några veckor efter förlossningen kunde hon vara hemma men sen var hon tvungen att gå tillbaka till jobbet om hon inte ville förlora det.
Vem fadern till barnet var behövde han inte fråga för det förstod han med detsamma. Han hade känt sig orolig hela året men hade blivit lugn sedan han fick veta att Irene väntade barn. Herbert och Irene hade han inte sett till sedan efter semestern. Han visste mycket väl att det var på grund av Ingrid Anni hade gifte sig med honom. En unge mer eller mindre vad spelade det för roll egentligen ?. Nu fick dom bara lösa det praktiska på något sätt.
Han skulle höra sig för på arbetet imorgon.
Månaderna gick och allt var som vanligt förutom att dom hade i stort sätt slutat att prata med varandra.
På lördagarna gick Otto som vanligt ut på lokal och Anni stannade, sedan en längre dit tillbaka, hemma med barnen.
I slutet på februari kom Otto hem en kväll och berättade att han hade hittat ett äldre par som hade ett hus precis vid vägen till jobbet. Dom hade redan en fosterson och kunde tänka sig att ta hand om barnet ett tag. Anni kunde stanna till på vägen till och från jobbet och lämna mjölk.
Det skulle visa sig att bli två år.
>
>

Ställer inte upp

Idag meddelade jag att jag inte ställer upp för omval i min fackstyrelse.
Jag övervägde det noggrannt och kom fram till mitt beslut av olika anledningar.
För det första gillar jag inte att förespråkar en sak som jag inte tror på. Det gör jag bara inte.
Sen brukar jag nå mycket bättre resultat om jag driver frågor på mitt sätt och går till källan direkt.
Jag kan tala fritt vad jag anser om saker och ting och behöver inte förankra det i någon styrelse.
Jag kommer att jobba kvar som skyddsombud, arbetsplatsombud, i valberedningen och så har jag hittat på en arbetsgrupp som "festkommite" där jag tänker ingå som medlem.
Jag kommer naturligtvis fortsätta att jobba för rättvisan om jag ser något galet men på mitt sätt.
Jag tror faktiskt jag kan påverka bättre utifrån än inifrån.
>
Det känns faktiskt riktigt skönt.

onsdag 14 januari 2009

Får jag gratulera

Anni stod vid sängen och packade sin väska. Efter kvällsmaten skulle hon ta tåget hem. Hon var vägt och alla prover som kurläkaren hade tagit visade att hennes hälsa hade förbättrats enormt. Hon hade gått upp flera kilo och när hon tittade i spegeln såg hon den strålande kvinna hon hade varit flera månader tidigare. Hon hade också drabbats av fläckvis håravfall men det syntes ingenting längre. Hon hade återfått sina svallande mörka lockar.
De här fyra veckorna hade varit helt underbara. Långa promenader på dagarna, god mat och trevliga människor. På kvällarna brukade dom samlas och spela sällskapsspel. En kväll i början lyssnade dom på radio och Anni sjöng en liten visa från hemtrakten . Anni älskade att sjunga och det blev helt tyst i lokalen. Hon blev ombedd att sjunga lite till och sedan blev det en vana att kvällarna avslutades med visor från henne.
Dom sista dagarna hade hon varit illamående på morgonen och om hon inte hade vetat bättre hade hon trott att hon var på det viset igen. Hon viftade bort tanken för vid Bernhards födsel sa läkaren att hon fick räkna med att han var det sista barnet för henne. Bara minnet av denna händelse fick henne att rysa till. Eftersom dom första två förlossningar var så enkla bestämde dom och husläkaren att föda hemma. När det var dax upptäckte läkaren att barnet låg fel. Värkarna hade redan satt igång och det fanns ingen tid att få iväg henne till sjukhuset så doktorn fick med ena handen på magen och den andra i underlivet vrida barnet i rätt läge. Smärtorna var outhärdliga och hon förlorade mycket blod. Doktorn sa efteråt att han redan hade gett upp hoppet och att han aldrig mer skulle vara med om en planerad hemförlossning. Att hon visserligen klarade livet men att livmodern hade tagit så stor skada så en graviditet till skulle bli omöjligt.
Hon tog sin väska och gick ner till matsalen.
>
När hon hade kommit hem skulle hon efter någon vecka börja arbeta igen. Lillpojken kände inte igen henne och det tog flera timmar innan han vågade komma fram. Han hade förändrats mycket. Under hennes frånvaro hade han lärt sig gå ordentligt. När hon lämnade familjen tog han bara enstaka stapplande steg. När han väl kom ihåg henne ville han inte släppa henne. Den månaden av hennes frånvaro och sedemera hemkommst satt spår hos pojken som skulle få återverkningar 18 år senare.
Herbert kom och hälsade på och berättade vad som hade hänt på arbetet medan hon var borta. Dom bestämde att träffas lördagen efter när Otto skulle komma hem från sin vecka i bergen för att gå ut och dansa igen. Han berättade att Irene inte hade mått så bra den sista tiden och skulle på undersökning om några dagar. Hon skulle troligtvis inte följa med men det var ju några veckor kvar så då fick man väl se hur det blev.
>
När dom träffades den avtalade lördagen kände Anni direkt att något inte var som vanligt. Herbert var tyst och reserverat. Irene kom inte med och när dom frågade viftade han bara med handen. När Otto som vanligt fått i sig några Öl och satt där melankoliskt och frånvarande gav Herbert tecken att hon skulle följa med en sväng ut.
När hon utanför skulle krypa i hans famn höll han henne en bit ifrån och sa alvarligt att dom var nog tvungen att ge upp sina planer eller åtminstånde skjuta dom en bra bit fram i tiden för Irene hade fått veta att hon var med barn. Hon var överlyckligt och vågade inte riskera något nu i början. Det var därför hon hade stannat hemma. Han sa att nu fanns det ingen möjlighet för honom att lämna henne och att dom fick väl se hur det skulle bli framöver. Han ville också att dom skulle sluta med sina träffar på arbetet när dom jobbade kvällsskift. Han sa att han var verkligen lessen och att han älskade henne men att det var det enda rätta just nu.
Det knöt sig i magen på Anni och hon blev illamående. Hon ville bara gå hem. Herbert sa att han skulle tala om för Otto att han följer henne hem för att hon hade blivit sjuk.
>
Anni började arbeta och dagarna och veckorna bara gick sin gilla gång. Någon månad efter kurvistelsen skulle hon till läkaren, dar hon opererades, för efterkontroll. Dom tog prover och när läkaren kom in med svaren log han över hela ansiktet och sa:
"Får jag gratulera"
Anni blev illamående och svimmade.
>
>

tisdag 13 januari 2009

Tack bloggkompis

FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Där det bla i artikel 23 framgår att "alla har rätt till lika lön för lika arbete".

Jag läste det här hos en bloggkompis som skriver om humanismn.
Det här var precis vad jag behövde idag.

Jag har nämligen ett problem sedan jag blev fackligt aktivt igen för två år sedan.
>
Jag är fackligt och cooperativt tränat på 70 och 80 talet där orden som solidaritet och lika lön för lika arbete var honnörsord. Med lika arbete menades det då inte bara lika lön oavsett kön utan också för likvärdigt tjänst och arbetsuppgifter.
>
Numera gäller individuell lönesättning och man arbetar hårt för lönespridning och tanken är väl att om man har jobbat länge ska man ha mer i lön eller nåt.
För mig är det helt subjektivt och beroende på hur bra man ligger till hos lönesättande chef. Som jag ser det är det också ett sätt att tysta medarbetare.
>
Jag kan inte förstå det och har haft problem att se vitsen med det att ha som utgångspunkt och jobbar för att två människor som gör samma jobb ska ha olika lön bara för att det ska vara lönespridning.
Varje år den här tiden kommer jag i konflikt med allt och alla för jag retar mig på det när löneförhandlingar sätter igång.
På grund av det tänkte jag faktiskt avgå nu vid årsmötet för det strider emot allt jag tror på.
>
Det här med artikel 23 har jag inte tänkt på.
>
Nu ska jag fundera ut en formulering för mig själv med nyckelorden:
Jag
Humanist
mänskliga rättigheter
artikel 23
Lika lön för lika arbete
Kön och ålder
>
Det här var kul. *S*


Die Russen kommen !

Anni stod med hinken och hällde den varma mjölken genom ett duk till mjölkspannet.Anni var 22 år och nyligen hade familjen fått besked att fadern var saknad i ryssland någonstans. Sonen i huset var redan försvunnen sen något år tillbaka, troligtvis drunknat när han var på väg till sverige med mänskligt smuggelgods. Utanför hördes tummult och modern kom inrusande från stallet där det fanns två magra kor, några getter och ett fåtal höns. Hon var i upplösningtillstånd och ropade "DIE RUSSEN KOMMEN"(ryssen kommer). Hon ropade efter Erna, Annis några år yngre syster som befann sig på loftet och sov.
Anni släppte allt hon hade för händerna och rusade på vinden och drog Erna till stallet. Där tog hon några handfull kodynga och kletade det på sig och sin syster. Hon raffsade bort hö och slängde Erna i hålet. Hon hann inte mer än täcka henne när det stod tre stora soldater i dörröppningen. Hon fick tag på en högaffel och backade undan.
När soldaterna hade avväpnat henne under mycket skratt tillkom det en ny soldat och röt några myndiga ord på rysska åt kamraterna.
Dom släppte Anni och den nya tecknade åt henne att följa honom annars skulle hon få halsen avskuren.
Hon följde honom ut och placerades i en personbil. Brevid stod en lastbil med flera unga flickor på flaket.
Soldaterna hade kommit in i byn och genomsökt varje hus och ropat efter "FRAUEN" (kvinnor).
Dom hade tagit alla unga kvinnor dom kunde få tag på och slängt på flaket. Det fanns bara småpojkar och gamlingar och kvinnor i byn och dom som försökte stoppa dom hotades med gevär. Några blev skjuten och andra misshandlade.
Det sista Anni såg när dom lämnade byn var sin mamma stående på knä och be högljudd och förtvivlat till gud.
Efter några mil kom dom fram till förläggningen och hennes soldat visade henne till en lägenhet som var hans ensam. Han visade att i lägenheten fick hon röra sig fritt men om hon skulle gå ut skulle hon få halsen avskuren.
Han visade henne fram till en kanna vatten och beordrade henne att tvätta av sig dyngan. Han visade henne var kastrullerna och maten fanns och tecknade att han var hungrig. Hon försökte så gott det gick att åstadkomma ett mål mat och tydligen föll det honom i smaken för han visade henne vart hon kunde sova på golvet och gick själv och la sig. Hon vågade inte sova hela den natten av skräck men ingenting hände.
Nästa morgon tecknade han att han ville ha frukost och därefter slängde han en hög kläder framför henne och hon förstod att hon skulle tvätta dom.
Han försvann och kom inte tillbaka förrän på kvällen och matproceduren upprepades.
Likadant pågick det i över en veckas tid och Anni kände sig rätt trygg nu.
Det enda som hon registrerade var att han bara tittade på henne som om han inte skulle kunna se sig mätt på henne.
En natt någon vecka senare ruskade han liv i henne och slängde fram hennes kläder. Han tecknade att hon skulle följa efter och vara tyst. Dom smög sig ut från byn där dom var och han gav henne en varm jacka, bröd inlindat i en duk och en fältflaska med vatten. Han pekade i en riktning och skyndade på henne att ge sig iväg.
Anni började springa i den riktning han pekade och efter några timmar började hon känna igen sig.
När hon på morgonen nådde hemmet fann hon sin mamma och syster gråtande. Ryssarna hade tagit alla djur och det visade sig att dom som hade varit där endast var en förtrupp. Den stora invasionen var på gång och sudetentyskland skulle utrymmas från alla tyskar.
Dom försökte lasta det dom kunde på en kärra och hela byn gav sig iväg mot sydtyskland.
Det skulle bli en strapats och farofylld flyk och många dukade under på vägen.
Flickorna som hade hämtats samtidigt som Anni har aldrig mer setts till.
Erna hade klarat sig för efter att dom hade tömt stallet hade ingen kommit tillbaka dit.
>
>

Mycket är det




Pannkaka va gott det var. Mmmm.

Jag har ganska mycket körsbärssylt i frysen för hela min tomt i östergötland är omgärdat av klarbär. Jag gillar pannkaka men det är så jobbigt att köpa mjöl för jag använder så lite så jag får alltid slänga över hälften. Det är inte alltid jag har ägg hemma heller. Sist hittade jag på Coop färdigblandat mjöl till pannkakor och i bara 1 kg förpackning och döm min förvåning dom blev jättegoda.
Varför krångla till det.*S*
Perfekt "billig och gott".*S* Sånt gillar jag.

Det är mycket på jobbet just nu och jag sitter i styrelsen för facket och ingår i en arbetsgrupp som ska förbereda årsmötet och aktiviteter på våren.
Till årsmötet den 3 mars kom vi på att det vore kul om vi kunde hitta en föreläsare för en moderat peng.

Vi skulle vilja ha någon som under en halv timme talade om att förverkliga sina drömmar.

Efterson jag jobbar i offentlig sektor brukar dom flesta som kommer på våra möten vara i 50 års åldern.

Vi tänker oss nån som peppar folket att börja förbereda sig för pensioneringen och kanske förverkliga det dom alltid har velat göra.

Om man till exempel alltid har velat måla kanske det är dax för en kurs.
Om man alltid ha velat åka vasaloppet kanske det är dax att börja träna.
m.m.

Tanken är att få vårt folk att se fram emot och börja längta efter den omställningen istället för att vänta. Vänta är destruktiv men att längta är positivt. Längtar man efter en sak och förbereder sig för den har man också roligt under tiden och är mycket gladare eftersom man har något att se fram emot. Att vänta är passivicerande och man glömmer bort att leva i nuet.

Ungeför så har vi tänkt oss.

Nu måste vi bara hitta nån som gör det.

Känner ni nån som vore lämpligt hör av er snappt på min mail. Vi har styrelsemötet i morgon och ska lägga fram förslaget.
>
Till vårutflykten jag vi också kommit på en rolig grej.
>
Jag har fått lite problem med min familjehistoria och det är årtalen och släktingars namn. Allt sånt får jag ta så länge på ett ungefär och justra senare när jag har fått fram fakta.
>
Jag ser också på min enkät att två familjemedlemmar har varit här och läst men jag har inte fått några kommentarer och ingen har sagt nåt så jag vet inte vilka. Fast o andra sidan finns det bara två och så deras fruar förståss.*S*
>
Jag behöver också en scanner för att få in lite gamla bilder som livar upp det. Fast jag har inga bilder. Min mammas gamla bilder har min son men dom flesta har nog min syster. Det är också hon som vet mest om mina morföräldrar. En vecka i juni i husvagnen på min systers gård är nog ett måste. Hon bor helt underbart i sydtyskland så det blir kul.
>
Jag tycker det är tråkigt att man bara kan placera bilderna på tre givna ställen här eller är det jag som inte har fått klämm på nåt.
Jag skulle vilja ha dom häruppe brevid varandra men fattar inte hur jag ska göra för dom går inte att flytta.
Tipps mottages gärna *S*









måndag 12 januari 2009

Herbert och Irene

Herberts familj kom ursprungligen från ungern men var sedan några generationer bosatta i Bayern. Herbert hade en något år äldre bror och hans föräldrar, framförallt faden, var till åren kommen när barnen föddes.
Herberts far var konstnär och försöjde sig med att måla portätt. I sin undom var han tydligen berömd och väldigt efterfrågat av adeln som fortfarande fanns i tyskland i hans ungdom. Han var specialserat på stora porträtt.
När Herbert slutade grundskolan blev han direkt inkallat till flygvapnet och fick en snabbutbildning som pilot på stritsflygplan.
Efter kriget var han tvungen att sätta sig på skolbänken för att få ett yrke. Han läste till maskiningenjör och fick efter några år arbete på ett väveri i augsburg.
Under tiden han läste hyrde han ett rum hos en änka med fyra barn som hette Irene.
Barnen bodde inte hemma utan hos släktingar. Irene kunde inte arbeta för hon drabbades tidsvis av depressioner efter ett trauma några år tidigare. Hon försöjde sig på en liten änkepension och genom att hyra ut rum i sitt hus. Man kan säga ett litet pensionat eftersom maten ingick i hyran.
Irene och Herbert kom varandra nära eftersom han också led av psykiska sviter från kriget. Efter ett år gifte dom sig och försökte få barn. Efter några år gav dom upp till Herberts stora sorg eftersom han som alla män den tiden gärna ville ha en son.
Som alla människor som tillbringade sin ungdom i umbäranden under kriget var nöjeslivet med dans en stor del av deras liv nu i slutet på 40 talet och början på 50 talet.
Lördagarna var alltid vigt till besök på danslokal.
Herbert hade fått en god vän i Otto en arbetskamrat från fabriken där han prakticerade under sina studier. Otto var gift med Anni som var en glad och mycket vacker kvinna som bara njöt av friheten. Hon hade en underbar röst och bara älskade att dansa.
Otto brukade mest sitta med sina Öl och Irene stannade ofta hemma för hon mådde inte så bra.
Herbert och Anni brukade ha jätteroligt på lördagarna.
Varken Herbert eller Anni drack alkohol. Ingen av dom var medveten nykterist utan dom tyckte helt enkelt inte om det.
>
>

Inte lätt

Jag märker redan nu efter två inlägg på min släktkrönika att det kommer att bli svårt.
När jag tänker tillbaka vill min hjärna tänka på tyska. Jag får plötsligen svårt att hitta dom svenska orden och jag trycker inte bara fel på tangenterna utan det är rena stavfel som smyger sig in.
Det kan bero på att jag aldrig har lärt mig svenska från tyskan. Att jag faktiskt aldrig någonsin har läst svenska utan är helt självlärt. Jag gick aldrig i vanlig svensk skola utan hoppade in på högskolan direkt.
När jag är i tyskland tänker jag på tyska och i sverige på svenska.
Fortfarande idag hör folk att jag inte är från Stockholm. Dom placerar mig i dalarna eller norrland och dom sista åren i östergötland.
Att jag inte är svenskfödd har aldrig någon gissat på. Redan efter ett år talade jag perfekt svenska med dialekt som var en blandning av värmländska och norrländska.
Jag jobbade i en familj och mamman där var lärare och kom från värmland och min pojkväns mamma som sedermera blev min svärmor var från norrland men folk gissade att jag var från dalarna.
Kanske dalmål är en blandning av värmländska och norrländska.
Inte vet jag men så var det i alla fall.*S*
>
>

Episod av förskräckelse

Alltid när det är konflikter och Israel är inblandat tänker jag på en kväll när jag var jätteliten. Jag måste ha varit det för den enda konflikt jag kan hitta som passar in tidsmässigt borde vara den när jag var tre år.
Vi hade redan TV. Det har berättats för mig att vi var först i gatan med att ha TV. Bil också föresten men det är en annan historia.
Jag satt med dom andra ungarna på golvet och vi lekte med klädnypor. Vi gjorde alltid gator och sen körde vi med min brors små bilar.
Min far tittade som vanligt på TV med en Öl framför sig.
Det var nyheterna och dom rapporterade om att det hade brutit ut krig med israel.

Rätt vad det var hoppade han upp och skrek som en galning "JETZT FÄNGT ES WIEDER AN"(nu börjar det igen).
Han skrek, rev nästan av sig kläderna och tårarna bara rann i stömmar. Han böjde sig fram och bara skrek och skrek. Jag kommer inte ihåg vad han skrek mera, men ordet juden förekom ofta och det var nog den första gången jag hörde det ordet eftersom jag kommer ihåg det.
Vad jag förstår måste jag ha fått en otrolig chock eftersom hela scenen etsade sig fast i mitt minne och jag kan än idag se honom framför mig med förvridet ansikte framåtböjd med armarna på magen och bara skrikande rakt ut.
Nu efter att jag själv har gjort erfarenheter förstår jag att det var en ångestattak han råkade ut för. Ångesten sitter precis där han höll om sin mage.

Min pappa var som jag berättade tidigare i markförbandet Die Grünen Teufel i Italien under kriget och med om fruktansvärda strider. Det går att läsa på nätet men det är ingen vacker läsning det kan jag försäkra.
Framför allt en berättelse kommer jag ihåg för den berättade han om och om igen.
I en strid blev han skadat av granatsplitter. Dom trodde han var död och slängde honom i en gråtta med andra döda. Han hamnade långt in. När han vaknade till och förstod var han var och kommit över den första chocken funderade han på om han skulle stanna kvar och försöka att dö eller ge sig till att försöka ta sig ut över alla liken till helvetet utanför.
Jag blir alltid illa berörd när det blossar upp konflikter i mellanöstern för han sa ofta att nästa världskrig kommer att starta där.
>
>

söndag 11 januari 2009

Ny etikett

Idag började jag på en ny etikett Privat.
Jag har funderat på det en längre tid men nu har jag kommit till skott tror jag.
Det är tänkt som ett inlägg till mina barn och barnbarn.
Där tänker jag berätta vad jag kommer ihåg om min familj i tyskland och så småningom om mitt liv i sverige.
Jag kommer också att be mina syskon att hjälpa mig att minnas.
Det här kommer att ta tid och det kan ju vara roligt för mina barn att följa min berättelse här på bloggen.
Så småningom kommer jag att kopiera över allt till en mapp och ta bort det eftersom här.
>
Jag tror att det kommer att bli jättekul och sysselsätta mig ett bra tag framöver.

(PRIVAT)Söndag den 28 juni 1952

Söndagen den 28/6 1952 sitter fyra goda vänner runt ett bord på en uteservering på ett kurhotell i Alperna i Tyskland.
Anni (Annmarie)29 gift sedan några år med Otto. tre barn Anita 5 år flickan som blev till efter flykten från sudetentyskland vid krigsslutet. Ingrid 3,5 år och Bernhard 1 år. Anni hade precis genomgått en strumaoperation och efter stor viktminskning ordinerats en månads kurvistelse. Hon kände att hon måste göra allt för att bli frisk om hon inte ville riskera den nya tjänsten som arbetsledare på Väveriet i Augsburg som hon tillträdde två månader innan hon blev sjukskriven för giftstruma. Hon fick operationen rätt så omgående men ändå hade sjukdomen orsakat en viktnedgång på 12 kg på bara några veckor.
>
Otto 27 gift med Anni och far till Ingrid och Bernhard. Otto bosatte sig efter kriget som den enda i sin släkt i sydtyskland. Den övriga familjen bosatte sig i östra tyskland efter utvisningen från Polen. Otto var under kriget stationerat vid förbandet Die grünen Teufel i Italien och hade fortfarande granatsplitter i hela kroppen som vandrade runt och ställde till besvär för honom. Nyligen råkade han ut för en incident att han ramlade av cykeln på väg till arbetet. En granatsplitter hade passerat hjärtat och gjorde honom medvetslös i flera minuter. Han skulle själv iväg på en kurvistelse i Augusti men först skulle han ta hand om barnen emedan Anni hämtade krafter.
>
Herbert 26 en god vän till Otto och arbetskamrat till Anni. Herbert hade fortfarande sviter efter en krigsskada som stritspilot som han fick i slutskedet av kriget. Han var där för en veckas återhämtning.
>
Irene 38 gift med Herbert 4 barn från ett tidigare äktenskap. Barnen växte upp på en bondgård hos hennes föräldrar eftersom hon hade svårigheter att ta hand om dom. Hon led av ständiga depressioner efter att hon var tvungen att under kriget själv köra sin avlidne man på en skottkärra till kyrkogåden och egenhändigt och ensam begrava honom. Irene skulle verkligen ha behövt en kurvistelse men dessa var bara reserverat till människor med arbeten och skedde igenom arbetsgivarens försorg via försäkringskassan. Irene kunde inte arbeta och husmorssemester var inte aktuellt eftersom barnen inte bodde hemma.
>
Irene och Otto skulle åka efter kaffet tillbaka till Königsbrunn där vännerna var bosatta. Resan skulle ta 4 timmar.

>
Vännerna följdes åt till stationen och efter mycket glatt vinkande rullade tåget iväg.
>
Herman la armen om Annis midja och återigen stack det till i bröstet när han kände hur tunn och bräckligt hon hade blivit. Han drog henne intill sig och viskade i hennes öra. "Äntligen ensam. När ska vi berätta ? "
Anni la sitt huvud mot hans axel och viskade "inte än".
>
Hand i hand började de vandra tillbaka till hotellet. Vid ett skoksparti blev Anni lite yr och Herbert förde henne lånsamt en bit in i skogen. På en glänta bredde han ut sin jacka och bjöd Anni plats.
De började prata om framtiden och dom planer som hade vuxit fram dom sista månaderna.
När dom kände varandras värme blev det som det brukar bli när två människor som älskar varandra blir ensamma med sin kärlek.
Det dom inte visste var att dom var orsaken till en händelse som skulle äga rum några minuter senare.
Den lilla sperman H hade precis vunnit maratonloppet till ägget J. Han var helt andfådd men bugade sig och frågade artigt om han fick komma in.
Ägget J som såg hela horden löpare hade förskräckt försökt att gömma sig bakom det trygga boet som hon nyss hade lämnat.
Hon blev lite förvånat av artigheten hos denna lilla sperman men kunde inte låta bli att fråga kaxigt "varför det ?". Sperman H förklarade att han så jättegärna ville bli en del av någort stort och att han trodde att ägget J var den perfekta partnern.
Ägget J funderade en stund och tittade sig omkring bland alternativen. Hon konstaterade att dom flesta andra små spermorna verkade bara virra omkring och här fanns det ju faktiskt en som verkade veta vad han ville. Hon kunde inte låta bli att erkänna att han faktiskt var söt och då blev hon varmt inombords och öppnade dörren med ett leende och sa. "okej om du vågar får du väl komma in men tänk på vad det än blir av det här får du ta konsekvenserna." Hon skrattade gott och stängde dörren efter honom.
>
Om dom två bara hade vetat vad dom ställde till med.*S*
>
Men det blev något jättefint. Det blev JAG !

>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>

Julkortsmysteriet

I mellandagarna fick jag ett vackert julkort utan avsändare.
Det är blått med guldhjärtan och ett litet kort på tomten fastsatt med ett vitt sidenband.
Det är postat i Sverige den 18 dec. Jag kan inte se vart och jag känner inte igen handstilen som skrev min adress.
>
Jag grubblar fortfarande på mysteriet.
>
Jag har kollat med alla jag kan komma på.
>
Nu finns det bara dom kvar som jag inte vill eller vågar fråga.
>
Är det från någon jag skulle vilja ha ett julkort ifrån.?
>
Är det bara ifrån någon tankspritt jäkel ?
>
Var det avsikt eller bara glömska.?
>
Är det från någon som känner mig så väl och dummas med mig, vetande precis vad en sådan sak sätter igång i min utredarhjärna.?
>
Jag tycker det är jättekul men samtidigt rent ut sagt förjävligt.

* Jag har själv gjort något liknande några gånger i mitt liv. Nu när jag själv råkar ut för det skämms jag för det *

lördag 10 januari 2009

Olika roller på arbetsplatsen

Vi har alla olika roller på våra arbetsplatser. I alla fall när vi arbetar på en arbetsplats med flertal anställda.
För att inte krångla till det hela delar jag in dom i tre huvudgrupper.
Betjänten
Chefen
Informell chef
>
I rollen som betjänt gör man det man blir tillsagt av chefen. Har du egna avvikande åsikter från chefens talar du om det för dina arbetskamrater och försöker få medhåll. Chefen får aldrig veta det för du försöker hålla dig väl med honom eftersom han sätter din lön.
>
I rollen som chef tycker du att du har fullt upp att hålla reda på folket och få dom att göra det du vill. Du irriterar dig ofta och befinner dig i ständigt större eller mindre konflikt med dig själv eller andra. Du tycker det är ditt jobb att veta bäst och det är det du har betalt för.
>
Som informell chef lyssnar alla på dig och gör som du säger för du är inget hot. Du får veta vad alla tycker och därför får du en maktposition som chefen aldrig kan uppnå. Även chefen känner av din position på arbetsplatsen och accepterar och respekterar den eftersom du inte hotar honom.
>
Själv har jag haft alla dessa olika roller på olika arbetsplatser och föredrar helt klart den som informell chef.
>
Enda nackdelen är att du inte får lön efter prestation.
>
Men som sagt
"Man kan inte få allt här i världen"
*skrattar*

fredag 9 januari 2009

Separationsångest

Läste just ett inlägg av en annan bloggare som nämnde ordet separationsångest.
När det gäller serarationsångest är jag den rätta personen att uttala mig.
Denna ångest har styrt nästan hela mitt liv.
För ett antal år sedan höll den på att kosta mig förståndet.
Det tog mig flera år av samtalsterapi för att hitta orsaken, bearbeta den och hitta verktyg att leva med den.
Orsaken visade sig bottnar i en händelse jag utsattes för som 2 åring.
Bearbetningen visade att den har styrt hela mitt liv både privat och yrkesmässigt på både gott och ont.
Mitt verkyg numera är att när jag känner att jag inte mår bra av en person ställer jag mig frågan "är personen viktig för mig ?" Beroende på svaret klipper jag tvärt eller arbetar med det.
Familjen vill jag inte klippa därför arbetar jag stenhård för harmoni i vårat förhållande.
Arbetskamraterna kan jag inte klippa så om det skulle dyka upp en person får jag helt enkelt arbeta med att ignorera och tollerera personen i fråga.
Övriga personer jag träffar på klipper jag tvärt om dom får mig att må dåligt.
Dejtingsajter och bloggar på dessa är perfekta för att öva upp färdighen. Det tar tid men det går bättre och bättre.
Jag lovar.
*skrattar*

Längtar



>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
>
Såg på Tv på spåret.
Började längta förtvivlat.
3 steg kvar.
Om 3 veckor
1 vecka på Gran Canaria med en av sönerna med familj.
Sedan när som helst tvillingarna hos den andra sonens familj.
Sen är det påsk.
Och jag kan plocka fram min hängmatta igen !

torsdag 8 januari 2009

Leijonhufvud


Margareta Eriksdotter Leijonhufvud drottning av Sverige1536-1551
Född 1 januari1516 på Lo slott Gräfsnäs i Västergötland, dotter till Erik Abrahamsson d.ä. Leijonhufvud och Ebba Eriksdotte (Vasa).Död 26 augusti1551 på Tynnelsö slott i Mälaren. Begravd 1551 i Uppsaladomkyrka.
Hon var endast 4 år gammal när hennes far under Stockholmsblodbad halshöggs på Stortorget i Stockholm 8 november1520.
Gift 1 oktober 1536med Gustav Vasa i hans andra äktenskap.
Margareta var tjugo år yngre än sin gemål, men trots åldersskillnaden tycks hon ha funnit sig väl till rätta i sin roll. Med sitt milda, vänliga sätt lär hon ha utövat ett lugnande inflytande över Gustav Vasa.
Margareta behöll hela livet sin katolska tro medan Gustav Vasa genomförde reformationen.
Hon avled i augusti 1551 efter en kort tids sjukdom. Gustav Vasa skall ha tagit hennes bortgång mycket hårt och enligt samtida källor var Gustav Vasa efter den dagen "aldrig så lustig till sin lekamen som tillförne".
Hon födde tio barn på tretton år. Av dessa överlevde åtta stycken barndomen, vilket var en ovanligt hög siffra på 1500-talet.
Det som jag tycker är roligt är att min ohängde yngre sons sambo är en Leijonhufvud och en avbild av ovannämnda dam. Jag såg första porträttet på Kalmar slott och blev helt facinerat av likheten. Ansiktets form och det höga hårfästet men framför allt de små högt sittande öronen som är lite ovanliga och helt identiskt med porträttet.
Hennes mamma uppbär fortfarande appanage från riddarhuset men det kommer att ta slut med henne eftersom hon inte är gift med en adlig.
Hennes mamma sa en gång att hon trodde att hon är ättling till Gustav Vasa men jag har inte sett någon dokumentation och släktforskning.
Men det betyder faktiskt att mina barnbarn kan vara släkt med Gustav Vasa.
Min sonhustru kan också ha ärvt andra drag förutom utseendet och sinneslaget.
Hon har under dom fem åren som hon är tillsammans med min son redan skänkt mig snart fyra barnbarn.
Sebastian 4 år
Julia 2 år idag den 9 januari
Tvillingar en flicka och en pojke som är beräknat att se dagens ljus i februari/mars.
Jag tycker det här är jättekul.
+
+
Idag skulle min avlidne exman ha fyllt 57 år. Jag vill också skänka honom en tanke. Till graven hinner jag nog inte eftersom jag ska på Julias kalas efter jobbet.

Thailand


Nu känner jag för att berätta varför den svenska naturen ligger mig så varmt om hjärtat och varför jag nu för tiden helst reser inom sverige.
I mitt tidigare liv har jag rest mycket i tjänsten. Åren 1988 -2001 främst asien och i huvudsak
Bangkok i Thailand.
Jag har naturligtvis vistats på platser som på bilden och jag skulle ljuga om jag påstod något annat än att det är sagolikt vackert.
Men jag har också sett annat som till slut förde mig till en gräns där jag helt enkelt inte ville se det något mer.
Jag har hur många berättelser som helst men kommer att ta tre stycken som speglar rätt bra helheten.
Vi besökte en fabrik som tillverkade serviser i stengods åt våran kund i sverige. Ägaren var så stolt och ville visa oss dom nya ugnarna. Vi gick över till fabrikslokalen som var rätt stor i förhållande hur dom brukar vara. Jag kunde bara gå in och vända. Det var en sådan hetta så det brann till på både armar och ansiktet som öppen eld. I den lokalen vistades människor, unga och gamla i 12 timmar dagligen.
En gång på en av våra sista resor var vi bjuden till ett stort hotell i Bangkok någonstans. Jag har förträngt vad det hette. Där i alla fall hade dom buffe. Och när jag säger buffe menar jag BUFFE. Där fanns allt från hela världen. Hur mycket exklusiv mat som helst. Vi hade jättetrevligt och åt som galningar. När vi kom ut fick vi gå över en viadukt. I Bangkok går man över vägen via viadukter över vägen. Mitt på trappavsatsen satt en kvinna med några små barn och tiggde. Dom var totalt förslummade och full av utslag. Babysen som hon hade på armen såg död ut. Helt vit med några testar på huvud. En fruktansvärd syn. Våran värd sa då "bry er inte dom gör så med sina barn så dom ska få mer pengar". Jag fick springa ner på andra sidan och kräktes som ett svin.(ursäkta uttrycket) Jag kunde inte äta på flera dagar.
En gång satt vi i foajen på Orientel och väntade på en leverantör. Min man läste i pappren och jag tittade mig omkring. Det kom en äldre kvinna genom dörren med en flicka i 7 årsåldern. Hon drog i jäntan som stretade emot. Tanten sa några ord som såg ut som hårda ord efter flickans reaktion. Hon drog henne fram till hissen där dom ställde sig att vänta. Efter ett tag kom hissen och dörrarna gick upp. Det klev ut en vit, flintskallig gubbe och tittade sig omkring. När han fick syn på tanten gick han fram och sa några ord. Tanten nickade och han tog flickan i ett stadigt grepp och drog iväg med henne till hissen. Dörrarna stängdes och dom for iväg.
Nu vet jag ju inte om min fantasi var lite för livligt men jag har i alla fall aldrig glömt synen. Med tanke på många andra upplevelser säger mig mina preferenser att verkligheten kanske var ännu värre än min fantasi.
Det är några av anledningarna varför jag numera njuter av lugnet på östgötaslätten.

Frihet

När du spränger dina bojor.
När du öppnar dig för livet.
När du vänder blicken från dig själv.
När du inser att du lever bara en gång.
När du förstår att inget är för evigt.
När du hittar meningen med ditt liv.

Då är du fri.

eller så gott som fri i alla fall.. *S*

Min störrsta upplevelse av att känna mig fri.

När jag för första gången stod mitt på min gräsmatta vid mitt lilla omoderna torp i strålande sol precis som gud skapade mig.
Två hinkar varmt vatten framför mig.
När jag tvålade in mig med en svamp och långsamt skopade vattnet över mitt huvud.

Precis då kända jag mig totalt fri.

onsdag 7 januari 2009

Kumlaby kyrka.

Kumlaby kyrka ligger ungefär i mitten på Visingsö. Där fanns under 1000 talet omfattande gravfelt.På samma plats fanns ursprungligen en träkyrka som var den första kristna kyrkan på ön. Den nuvarande kyrkan byggdes under 1200-talet och är av visingsöschiffer. Tornet byggdes något senare.
Under 1400-talet fick kyrkan valv och takstolarna byggdes för. Kyrkan fick kalkmålningar med motiv från helgonlegender och medeltida symboler.
Dekorationsmålningarna i kyrkan har gjorts av Johan Werner d.y. som även gjort relieffigurerna i predikstolen.
Under medeltiden fungerade kyrkan som församlingskyrka för norra delen av ön samt i orostider även som försvarsanläggning. Under 1500-talet slogs öns båda församlingar samman till en och när den nya Brahekyrkan stod färdig på 1630-talet flyttades all kyrklig verksamhet dit. I stället förvandlade Per Brahe d y Kymlaby kyrka till skollokal för den av honom instiftade "Schola Brahea" .Visingsborgsskolan. Bland annat lät han kapa tornspiran och uppförde där en plattform varifrån eleverna, de s k djäknarna, kunde
studera astronomi. I 175 år fungerade kyrkan som skola innan den lämnades åt sitt öde. Under ett antal år på 1800-talet användes kyrkan av missionsförsamlingen. 1922 genomgick kyrkan en genomgripande restaurering då den fick sitt nuvarande utseende. Idag är den ett välbesökt utflyktsmål för turister.


Mitt emot kyrkan är det en gammal gård med en huvudbyggnad och två mindre hus på vardera sida.
Här spökar det.
Gården såldes för några år sedan till en stadsbo och en av mina killkompisar fick hyra ett av sidobyggnaden för en billig peng mot att han gör enklare vaktmästarsysslor på gården.
Det lilla huset har två sovrum och innan jag hade köpt mitt torp brukar jag hyra ett av rummen för en billig peng/natten. Jag var väldigt noga med betalningen för på ön måste man vara försiktigt med sitt rykte. I och för sig blev det prat i alla fall det första året men det slutade dom med senare."tror jag" *S*.
Hur som helst brukar jag hyra rummet som vetter mot huvudbyggnaden för där spökar det enligt sägen. Det ska vara en kvinna som sitter och gungar i en gungstol och flera har vittnat om att dom både har sett och hört henne.
Ofta när huset var tomt och ägaren i stan ställde jag mig vid mitt fönster i hopp om att få se en skymt av henne eller höra henne gunga.
Men tills dagens datum har jag inte lyckats med detta.
Numera är jag inte så ofta där men till sommarn kanske jag gör ett försök till.

måndag 5 januari 2009

Kärlekens gåta

Den här dikten hänger inramat på min vägg i vardagsrummet.

Den speglar hur jag upplever kärlekens gåta.


Har Du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende Du där sett vandra ?
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra ?
Man ser ett ansikte, en röst man hör
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.

J.L. Runeberg

Ovanför min säng






















Den här tavlan hänger ovanför min säng.

Den är målat av min kompis Mary i nov.2003 efter anvisningar från mig.

Den föreställer min skyddsängel St. Göran när han under min livskris 2001-2003 hämtar tillbaka mig till livet som en ny människa.

Eller rättare sagt när jag blev återfödd till den människa jag en gång var.
När jag hittade mig själv igen.

söndag 4 januari 2009

Augsburg

Jag är född på en plats som har har haft betydelse i svensk historia och för den tro som råder i sverige idag.




Hyllningsgravyr med anledning av Gustaf II Adolfs befriarens intåg i Augsburg 1632, Nordisk familjebok.png




Augsburgska bekännelsen
Den augsburgska bekännelsen utgöres av den bekännelse och försvarsskrift, som de lutherska ständerna framlade vid riksdagen i Augsburg 1530 och som mycket snart blev lutherdomens samlande symbol. När kejsar Karl V i början av år 1530 utfärdade kallelsen till denna riksdag, hade han ett dubbelt syfte. Man skulle förhandla om åtgärder mot turkfaran, och man skulle försöka komma tillrätta med den religiösa söndringen. För protestanterna, som tidigare fått erfara kejsarens kraftiga motstånd mot reformationen och kände till hans beslut att slå ned denna, även om våld skulle behöva brukas, kom riksdagskallelsen som en överraskning. Den var oväntat välvillig. Kejsaren inbjöd till en lösning av den religiösa frågan i samförståndets tecken. De protestantiska ständerna ansåg sig kunna hoppas på en mera respektfull behandling än vid de tidigare tillfällen, då de haft med kejsaren och den romerska oppositionen att göra. Icke utan förväntningar begav de sig därför till riksdagen, de flesta av dem beredda till en samförståndslösning och teologiskt väl rustade genom förarbeten i form av förslag till bekännelse av den reformatoriska tron och försvar av de vidtagna förändringarna i kyrkoskicket.
Uppdraget att författa den lutherska bekännelse- och försvarsskriften gick till Melanchton, som redan före riksdagen hade tagit itu med uppgiften. Arbetet med skriften pågick emellertid under riksdagen, då läget skärptes inte minst genom den skrift som Lutherbekämparen framför andra, Johan Eck, utgivit och då det visade sig, att den kejserliga politiken inte blev så välvillig, som riksdagskallelsen hade givit anledning att hoppas. Den lutherska bekännelseskriften präglas av Melanchtons försiktighet och av situationen, i vilken den är skriven. Det gällde att inte förvärra läget för protestantismen. Vid bedömningen och tolkningen av Augsburgska bekännelsen är det av vikt att man håller i minnet de förhållanden, under vilka den tillkom, och det syfte, som den skulle tjäna, och att den också måste uppfattas som ett led i det kyrkopolitiska spelet. Luther själv var inte närvarande vid riksdagen. Han var förklarad i rikets akt redan under riksdagen i Worms 1521. De lutherska ständerna var väl inte heller så angelägna att ha den oförfärade och stridbare reformatorn närvarande i ett sammanhang, i vilket uppgifterna inte kunde tänkas bli lösta utan försiktig diplomati och moderation i ord och tankar. Ändock kan Luther på sätt och vis sägas ha sin del i Augustanas tillkomst, inte blott i den meningen att denna skrift avsåg att bekänna och skydda den lära och det kyrkoskick, som hade honom till upphovsman. Luther hade även deltagit vid utarbetandet av vissa av de aktstycken, som Melanchton utgick från då han skrev sin skrift. Ett tidigt utkast till den lutherska bekännelse- och försvarsskriften blev underställt reformatorn och fick hans godkännande. Han har senare också uttryckt sin tillfredsställelse med Augsburgska bekännelsen, även om han anser den vara alltför försiktig och menar att den utan skäl avstår att beröra vissa allvarliga kontroversiella punkter, exempelvis frågan om påvens ställning i kyrkan.
Vid utarbetandet av bekännelseskriften kunde Melanchton anlita vissa redan formulerade bekännelsedokument. Han har använt de s.k. Schwabach-artiklarna, som hade varit avsedda som bas för ett kyrkopolitiskt förbund mellan de evangeliska och som utarbetats av en krets teologer i Wittenberg. Dessa artiklar hade tillkommit år 1529. Samma år nedskrevs Marburg-artiklarna som ett resultat av religionssamtalet mellan Luther och Zwingli. Även dessa har utnyttjats av Melanchton, Med direkt sikte på riksdagen i Augsburg var de s.k. Torgauartiklarna skrivna. Även de härrörde från Wittenberg och var av kurfursten avsedda att bli använda som underlag för en försvarsskrift, som skulle framläggas i Augsburg. Augustana röjer även inflytande från detta kyrkopolitiska dokument.
Riksdagen var sammankallad till den 8 april; först den 15 juni anlände kejsaren och tiden var inne för ett beslut i religionsfrågan. Den romerska kyrkans företrädare ville inte låta de protestantiska ständerna framträda med en skrift i bekännelse- och försvarssyfte. Detta medgavs dem likväl, och dagen för överlämnandet fastställdes till den 24. Sammanträdet denna dag ägde rum på kvällen, varför någon uppläsning av skriften inte medhanns. Melanchton arbetade in i det sista på bekännelsen och dess formulering. Nästa dag upplästes skriften och överlämnades till kejsaren i två versioner, en tysk och en latinsk.
Originalmanuskripten till Augsburgska bekännelsen har gått förlorade. Avskrifter av bekännelsen kom naturligtvis snart i omlopp, och redan under riksdagen trycktes den i sex upplagor på tyska och i en upplaga på latin. Dessa första tryckta editioner av bekännelsen var emellertid inte helt tillfredsställande och hade ingen officiell sanktion. Melanchton ombesörjde därför själv en upplaga, som utgavs året efter riksdagen och som får anses vara den officiella editio princeps.
Confessio Augustana utkom ganska snart i flera upplagor. Melanchton behandlade den inte sällan som sin privata skrift och vidtog smärre, oftast formella ändringar. I en upplaga år 1540 hade han emellertid företagit en omredigering av bekännelsens tionde artikel och där formulerat nattvardsläran så, att den närmade sig den kalvinska uppfattningen. Även denna upplaga användes en tid vid sidan av de övriga. Då de reformerta emellertid började åberopa denna artikel som stöd för sin nattvardsuppfattning, förkastades 1540 års upplaga av lutheranerna och den kom bland dem att gå under namnet Augustana variata. Konkordieboken upptog Augustana invariata. Den latinska texten hämtades från den av Melanchton år 1531 ombesörjda upplagan. För den tyska versionen anlitade man en handskrift i det kejserliga kansliet.
När Uppsala möte antog den Augsburgska bekännelsen som läronorm, skedde det uttryckligen under framhävande av att man avsåg den oförändrade bekännelsen. Den svenska översättningen av Confessio Augustana i vår första lutherska bekännelseskrift, den tidigare omnämnda Confessio fidei, utgår från Konkordiebokens latinska text. Denna text är emellertid på vissa punkter förändrad och översättningen är anpassad efter svenska förhållanden.