Får jag gratulera

Anni stod vid sängen och packade sin väska. Efter kvällsmaten skulle hon ta tåget hem. Hon var vägt och alla prover som kurläkaren hade tagit visade att hennes hälsa hade förbättrats enormt. Hon hade gått upp flera kilo och när hon tittade i spegeln såg hon den strålande kvinna hon hade varit flera månader tidigare. Hon hade också drabbats av fläckvis håravfall men det syntes ingenting längre. Hon hade återfått sina svallande mörka lockar.
De här fyra veckorna hade varit helt underbara. Långa promenader på dagarna, god mat och trevliga människor. På kvällarna brukade dom samlas och spela sällskapsspel. En kväll i början lyssnade dom på radio och Anni sjöng en liten visa från hemtrakten . Anni älskade att sjunga och det blev helt tyst i lokalen. Hon blev ombedd att sjunga lite till och sedan blev det en vana att kvällarna avslutades med visor från henne.
Dom sista dagarna hade hon varit illamående på morgonen och om hon inte hade vetat bättre hade hon trott att hon var på det viset igen. Hon viftade bort tanken för vid Bernhards födsel sa läkaren att hon fick räkna med att han var det sista barnet för henne. Bara minnet av denna händelse fick henne att rysa till. Eftersom dom första två förlossningar var så enkla bestämde dom och husläkaren att föda hemma. När det var dax upptäckte läkaren att barnet låg fel. Värkarna hade redan satt igång och det fanns ingen tid att få iväg henne till sjukhuset så doktorn fick med ena handen på magen och den andra i underlivet vrida barnet i rätt läge. Smärtorna var outhärdliga och hon förlorade mycket blod. Doktorn sa efteråt att han redan hade gett upp hoppet och att han aldrig mer skulle vara med om en planerad hemförlossning. Att hon visserligen klarade livet men att livmodern hade tagit så stor skada så en graviditet till skulle bli omöjligt.
Hon tog sin väska och gick ner till matsalen.
>
När hon hade kommit hem skulle hon efter någon vecka börja arbeta igen. Lillpojken kände inte igen henne och det tog flera timmar innan han vågade komma fram. Han hade förändrats mycket. Under hennes frånvaro hade han lärt sig gå ordentligt. När hon lämnade familjen tog han bara enstaka stapplande steg. När han väl kom ihåg henne ville han inte släppa henne. Den månaden av hennes frånvaro och sedemera hemkommst satt spår hos pojken som skulle få återverkningar 18 år senare.
Herbert kom och hälsade på och berättade vad som hade hänt på arbetet medan hon var borta. Dom bestämde att träffas lördagen efter när Otto skulle komma hem från sin vecka i bergen för att gå ut och dansa igen. Han berättade att Irene inte hade mått så bra den sista tiden och skulle på undersökning om några dagar. Hon skulle troligtvis inte följa med men det var ju några veckor kvar så då fick man väl se hur det blev.
>
När dom träffades den avtalade lördagen kände Anni direkt att något inte var som vanligt. Herbert var tyst och reserverat. Irene kom inte med och när dom frågade viftade han bara med handen. När Otto som vanligt fått i sig några Öl och satt där melankoliskt och frånvarande gav Herbert tecken att hon skulle följa med en sväng ut.
När hon utanför skulle krypa i hans famn höll han henne en bit ifrån och sa alvarligt att dom var nog tvungen att ge upp sina planer eller åtminstånde skjuta dom en bra bit fram i tiden för Irene hade fått veta att hon var med barn. Hon var överlyckligt och vågade inte riskera något nu i början. Det var därför hon hade stannat hemma. Han sa att nu fanns det ingen möjlighet för honom att lämna henne och att dom fick väl se hur det skulle bli framöver. Han ville också att dom skulle sluta med sina träffar på arbetet när dom jobbade kvällsskift. Han sa att han var verkligen lessen och att han älskade henne men att det var det enda rätta just nu.
Det knöt sig i magen på Anni och hon blev illamående. Hon ville bara gå hem. Herbert sa att han skulle tala om för Otto att han följer henne hem för att hon hade blivit sjuk.
>
Anni började arbeta och dagarna och veckorna bara gick sin gilla gång. Någon månad efter kurvistelsen skulle hon till läkaren, dar hon opererades, för efterkontroll. Dom tog prover och när läkaren kom in med svaren log han över hela ansiktet och sa:
"Får jag gratulera"
Anni blev illamående och svimmade.
>
>