söndag 18 januari 2009

Av Carl Snoilky

En återkoppling till mitt inlägg från den 4 januari etikett Platser.
En natt i Augsburg
>
I Augsburg jag en midnatt gick
I månens ljus,
Min skugga uppå väggen smög
På Fuggers hus.
>
Den gamla staden låg i sömn,
En dikt i sten,
Med gavlar sirligt spetsiga
I månens sken.
>
Och breda fönster glindrande
Med rutor små
Och ornamenter i gotik,
Av ålder grå,
>
Och stenansikten grinande
Och drakars gap
Fantastiskt läto mig förstå
Mitt främlingskap.
>
Men bäst jag vandrade omkring
I nattens frid,
Mitt inre öga såg en syn
Från svunnen tid.
>
Av mina fjät på öde torg
Ur slummern väckt,
Steg upp med sakta andesorl
En bortdöd släkt,
>
Patricier och hantverksmän
I djupa led,
Vitklädda jungfrur, stadens råd
Med gyllne ked,
>
Och mitt ibland dem, hög till häst,
Så ljus och mild
En segerherre, fromhetens
Och styrkans bild.
>
Och mödrar lyfte sina barn
I famnen opp
Att skåda räddaren från Nord
Och Tysklands hopp.
>
Hans fanor fladdrade för vind
I blågult svaj
I de förtrycktas frihetsvår,
I folkens maj.
>
Och skarorna sig slöto tätt
I hjältens hägn
Vid tusendes välsignelser
Och blomsterregn.
>
Nu synen svann -- på öde torg
Sken månen ner,
Och jag stod ensam kvar men ej
Som främling mer.
>
Jag kände, att här borgarrätt
Jag också fått,
Så visst som fosterland är mer
Än torvan blott,
>
Så visst som dygnets tomma liv
Är endast dröm,
Men verkligt det, som ej förgår
I tidens ström,
>
Så visst som oss till egendom
Och arv vart skänkt,
Vad höge andar verkat stort
Och ädelt tänkt.
>
Ett stycke Sverige än jag såg
I stad och trakt,
Som Gustav Adolf en gång vana
Med hjärtats makt.
>
>

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar