Av Carl Snoilky

En återkoppling till mitt inlägg från den 4 januari etikett Platser.

En natt i Augsburg

>

I Augsburg jag en midnatt gick

I månens ljus,

Min skugga uppå väggen smög

På Fuggers hus.

>

Den gamla staden låg i sömn,

En dikt i sten,

Med gavlar sirligt spetsiga

I månens sken.

>

Och breda fönster glindrande

Med rutor små

Och ornamenter i gotik,

Av ålder grå,

>

Och stenansikten grinande

Och drakars gap

Fantastiskt läto mig förstå

Mitt främlingskap.

>

Men bäst jag vandrade omkring

I nattens frid,

Mitt inre öga såg en syn

Från svunnen tid.

>

Av mina fjät på öde torg

Ur slummern väckt,

Steg upp med sakta andesorl

En bortdöd släkt,

>

Patricier och hantverksmän

I djupa led,

Vitklädda jungfrur, stadens råd

Med gyllne ked,

>

Och mitt ibland dem, hög till häst,

Så ljus och mild

En segerherre, fromhetens

Och styrkans bild.

>

Och mödrar lyfte sina barn

I famnen opp

Att skåda räddaren från Nord

Och Tysklands hopp.

>

Hans fanor fladdrade för vind

I blågult svaj

I de förtrycktas frihetsvår,

I folkens maj.

>

Och skarorna sig slöto tätt

I hjältens hägn

Vid tusendes välsignelser

Och blomsterregn.

>

Nu synen svann -- på öde torg

Sken månen ner,

Och jag stod ensam kvar men ej

Som främling mer.

>

Jag kände, att här borgarrätt

Jag också fått,

Så visst som fosterland är mer

Än torvan blott,

>

Så visst som dygnets tomma liv

Är endast dröm,

Men verkligt det, som ej förgår

I tidens ström,

>

Så visst som oss till egendom

Och arv vart skänkt,

Vad höge andar verkat stort

Och ädelt tänkt.

>

Ett stycke Sverige än jag såg

I stad och trakt,

Som Gustav Adolf en gång vana

Med hjärtats makt.

>

>