Visar inlägg med etikett W.J.K.HELT PRIVAT. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett W.J.K.HELT PRIVAT. Visa alla inlägg

söndag 19 juli 2009

Ketchupmassaker

Idag för 40 år sedan dagen innan månlandningen gjorde jag min entré i min nya framtida släkt.
Min nya killes föräldrar tillbringade alltid andra halvan av industrisemestern hos släkten i norrland.'
Den här gången skulle dom till en sjö nära Umeå där en moster hade en sommarstuga.
Min kille hade tjatat sig till att jag fick följa med.
Efter ankomsten skulle vi äta mat. Det var korv.
Runt bordet satt moster Iris morbror Axel deras 2 barn Anders och Katharina. Där fanns också moster Ester och morbror Knutte från Luleå samt min kille, hans föräldrar och jag.
Dom la upp en korv till mig och räckte mig ketchupflaskan.
Jag gjorde den vanliga omskakande rörelsen men upptäckte till min förtvivlan att dom redan dade skruvat bort locket.
På grund av min placering vid bordet var det ingen som klarade sig undan ketchupmassakern som följde.*S*
Jag var jätteledssen och samtliga tröstade mig medans dom torkade bort den röda sörjan.
Isen var bruten och efter den semestern var saken klar.
Jag bestämde mig att vara ihop med den killen för jag trivdes otroligt bra i den släkten och med mina blivande svärföräldrar.
Dagen efter satt vi klistrade vid TVn och tittade på månlandningen.
*
*
*

lördag 18 juli 2009

Månen


I juli för 40 år sedan satte människan för första gången sin fot på månen.
Samma månad/år blev jag tillsammans med min man.
Han visade mig himlen.
Han visade mig en glimt av helvetet.
Efter honom försöker jag så gott det går att hålla mig på jorden.
Väl medveten att den tiden är begränsat.
Varje dag är för mig ett nytt äventyr.
Jag tänker på honom idag och är tacksam för vad han lärde mig om livet.
"Allt har en början och allt har ett slut."
*
*

Far och dotter

onsdag 1 juli 2009

1948

Landskapet utanför fönstret var grått och trist. Richard hade för två dagar sedan lämnat lägret i sibiren där kylan redan hade fått ett hård grepp.
Det var alldeles tyst i godsvagnen där han trängdes på golvet med tjugo andra män som samtliga var okända för honom. Alla stirrade framför sig försjunkna i sina egna tankar.
I handen höll han en lapp med en handskriven adress i en ort som han aldrig hade hört talas om tidigare.
Han tänkte på Olga den vackra lägerdoktorn som han mötte strax efter att han anlände i fånglägret.
Hon hade mörka lockar och en längtande frånvarande blick. Hon såg på honom när han stod där i sina trasor och huttrade i kylan. Hans fötter var blå och full av sår efter den hårda marschen.
Hon läste i förhörspappren och pekade på honom. Hon sa några ord på rysska och två soldater i lika trasiga kläder som han hade själv släpade iväg honom till en byggnad som låg i utkanten av lägret.
Han skakade i hela kroppen av ångest och vattnet rann nedanför hans redan blöta byxor.
Dom släppte honom på golvet, sparkade till honom och lämnade huset.
Det var varmt i hallen där han låg och efter ett tag kändes det som om myror kröp i hans fötter. Känslan blev starkare och spred sig långsamt uppåt längs benen.
Han ryste till när han hörde några skott avfyras utanför huset.
Efter vad som kändes som en evighet klev doktorn in i hallen. Hon böjde sig ner, såg på honon och frågade på oklanderlig tyska om han kunde resa sig och följa med till ett annat rum. Han nickade och hon tog honom under armen och hjälpte honom fram till en dörr. Hon öppnade dörren och han såg att där fanns ett litet rum med en enkel säng, några filtar och ett litet skrivbord.
Hon hjälpte honom att lägga sig på sängen och lämnade rummet.
Hans hjärna började febrilt att arbeta men han förstod ingenting.
När hon kom tillbaka hade hon en rykande kopp te i ena handen och en bunt papper i den andra.
Hon räckte honom koppen och började läsa i pappren.
Hon sa att hon kunde se i hans underlag att han arbetade som sjukvårdsbiträde när han tillfångatogs. Hon sa att hon behövde hjälp och att hon tänkte ge honom chansen att överleva om han skötte sina kort väl.
Det tog honom några dagar att komma på fötter.
Hans första arbetsuppgift var att begrava hundratals döda.
Han kände flera av dem.
Olga visade sig vara en lika duglig läkare som hon var vacker. Hon var också en kärleksfull kvinna. Hon talade oklanderlig tyska eftersom hon hade studerat i Berlin innan krigsutbrottet och hon talade ofta om den tiden och hur vacker hon tyckte att den staden var.
Hans kropp återhämtade sig snabbt och han började långsamt att få sina krafter tillbaka.
På dagarna fick han till uppgift att hämta och koka vatten, göra rent instrumenten och se till de andra fångarnas sår. Några kvällar i veckan beordrade hon honom att följa med till sin bostad där han stannade och gjorde sin plikt till långt in på natten.
För några dagar sedan överlämnade Olga till honom lappen han höll i handen. Hon sa att hon hade ordnat att han fick lämna lägret med den första transporten och genom röda korset hade hon fått fram adressen till hans familj.
Nu satt han här bara några timmar ifrån den ort i Bayern som han aldrig hade hört talas om. Där fanns hans familj sedan flykten från sudetentyskland.
Han plockade fram det sista brödstycket från matsäcken som Olga med tårararna rinnade hade överlämnat till honom vid stationen.
Vad var det som väntade på honom nu ?
*
*

tisdag 17 februari 2009

Hopplös

Jag har varit tyst om min släkthistoria ganska länge nu och det beror främst på att jag har haft kontakt med mina syskon och alla har en totalt annorlunda upplevelse av våran barndom.
Dom har också en helt annorlunda uppfattning hur min barndom har varit än vad jag har.
Dom påstår att min har varit svår men jag har alltid upplevt den som fritt och åter fritt.
Jag har alltid rört mig fritt, gjort vad jag hade lust till. Jag hade massor med folk omkring mig som jag tydde mig till. Inte min mamma och pappa kanske men andra släktingar, grannar m.m. Den enda elaking jag minns var min skräck Ingrid min storasyster. Hon lärde mig att undvika elaka människor vilket jag i och för sig är idag tacksam för. Det har gett mig en viss kunskap i diplomati och en intuition för fara och farligheter.
Det enda tråkiga jag kommer ihåg är att jag alltid var på väg och sökte efter någonting. Jag drömde mig alltid bort. Redan som jätteliten visste jag att jag skulle ge mig iväg. Numera vet jag varför men under min uppväxt var det bara en känsla. Därför hade jag kanske så lätt att anpassa mig när jag kom till sverige. Jag har aldrig längtat tillbaka för där jag är är jag hemma.
När jag så småningom kommer att berätta om min barndom kommer det att vara mina upplevelser och tokigheter.
Mina syskons minnen kan jag inte återge för dom är helt främmande för mig.
Även historierna från min morfar, min mamma och övrigt släkt minns vi annorlunda.
Så det får bli det jag kommer ihåg där också.
Senare i vår kommer jag att sätta igång igen men nu har jag så mycket i nuet så jag har inte tid för det som har varit just nu.
Det får jag ta sen när andan faller på igen. Troligtvis under mina lata dagar i hängmattan.

torsdag 22 januari 2009

Vatis familj

På sin pappas ? knä Otto och på mamma Susannes knä hans tvillingssyster Ottilie som vi brukar besöka. Av hennes son fick jag min första kyss när jag var ungefär 11-12. Han var kanske 16-17 nånting.
Övriga syskon:
Gertrud, sedemera familj och handelsträdgård i Freiburg Sachsen i Östtyskland.
Maria, vadsom blev av henne har vi inte kommit på ännu.
Oskar, blev polis i Hamburg
Ernst, dog i unga år
Kurt. dog i unga år
Vi är inte säker ännu om det är alla eller om det finns fler.

Vatis Körkort



1956-57 nånting köpte Otto tydligen sin första begagnade Volkvagn, den var ljusblå. Efter ett tag brukade den krångla och då lagade han den själv. Han brukade ta ut motorn och skruva isär den. Enligt Ingrid blev det alltid skruvar över när han satt ihop den igen *S* men bilen gick. Min plats var alltid i det lilla hålet bakom baksätet när han tog mig med på utflyker.

måndag 19 januari 2009

Vårresa

Jag har fullt upp.
Vi håller på att planera en helgresa i historien och i svunnen tid med facket för medlemmarna. Jag kommer att berätta om det utförligare längre fram.
Min ambition är att den aldrig kommer att glömmas.
>
Jag fick mejl från min syster i amerika i morse. Hon tycker det är jättekul att jag vill berätta om släkten och mitt liv för kommande generationer, mina barnbarn. Hon ska skriva det hon kommer ihåg och fixar bilder. Bland annat har hon ett telegram som min far fick från sin mamma när han var vid fronten. Hon ska mejla det till mig.
Hon tycker bara att jag ska skriva på tyska också men jag sa som det är att det klarar jag inte.
Det är min storasyster Ingrid som bor i USA och jag tror i och för sig att hon inte skulle bli så glad över vad som kommer att skrivas om henne. *S*
Men hon är faktiskt hemskt *S*.
Hon är ovän med allt och alla. Inte med mig för jag accepterar henne precis som hon är bara jag slipper vara med henne*S*
Hon är jättegulligt på att skriva och då kommer vi bra överens men det är ingen av mina syskon eller någon annan som står ut att ha henne i närheten. Inte ens hennes barn.*S*
Hon är jättehemskt.
Ikväll är jag trött och ska lägga mig tidigt.

lördag 17 januari 2009

Paus

Nu måste jag göra ett stopp i min krönika för innan jag berättar vidare i tiden måste jag först få läsaren att förstå varför människorna runt omkring mig gjorde saker och varför dom tänkte som dom gjorde. Jag måste först backa i tiden och berätta flera händelser från dom enskilda människornas liv.
Till det behöver jag hjälp av mina syskon. Jag har många berättelser i mitt huvud men har inte klart för mig när dom inträffade.
Min äldsta syster som jag ringde igår kväll vet det mesta eftersom hon är uppväxt hos mina morföräldrar och min mormor var en lika bra berättare som min mamma om inte ännu bättre.
Min syster har fortfarande ett stort hat till min mamma som dog 1996 och när jag frågar går den mesta av tiden åt att lyssna till detta.
Som sagt nu lägger jag min egen berättelse på is och framöver ska jag försöka skriva om händelser från min släkt när jag får fram närmare fakta.
Det kommer att ta tid och kanske längre uppehåll.
Men det får ta den tid det tar *S*

Sommar 1955

På sommaren 1955 kom Hilde till Köningsbrunn.
Hilde var en kusin till Anni på hennes mors (Ziegler) sida. Hilde kom från östra tyskland där ryssarna hade occuperat landet. Det var lättare att få arbete i sydtyskand så hon hälsade på för att se om hon kunde få jobb i någon fabrik.
Votter, Annis far kom med Hilde till Anni och Otto och Anni och Hilde fann varandra direkt. Hilde flyttade in och stannade kvar. Anni ordnade jobb till henne på Väveriet och hon arbetade också skift. Dom gick om varandra och när den ena arbetade morgonskift jobbade den andra på kvällen. Dom kunde turas om att passa barnen. Hilde var en 17 årig skönhet och Anni tog med henne på dans en lördag. Dom hade roligt tillsammans och det skulle bli alla lördagar framöver. Dom hittade egna ställen där Otto inte var välkommen.
När Hilde hade varit där i några veckor kom Anni och Otto på den geniala idén att nu fanns det ju ingen anledning längre att ha lillflickan kvar hos det äldre paret. På så sätt skulle dom ju slippa en utgift och besväret med att hälsa på där.
Hilde var barnkär och tyckte det skulle bli roligt att få en liten unge i huset.
Den sommarn skulle Traudis liv förändras totalt. Hon skulle få ett trauma som kom, till viss del och på gott och ont, styra hela hennes liv och komma fram i sin fulla kraft först 45 år senare när hon återigen utsattes för en liknande situation. Det skulle ta henne fem år att komma underfund och bearbeta det hela med proffisionell hjälp och lära sig att hantera det på rätt sett.
>
Sagt och gjort Otto skulle säga till paret imorgon på vägen hem från arbetet och på fredag skulle Traudi hem.
>
>

Den mörke mannen

Traudi satt på golvet och lekte med sin docka. Hon hade fått den i julklapp några månader tidigare. Pappa hade gjort iordning en låda och mamma hade hjälpt henne sy sängkläder. Dockan var så söt. Hon hade rosa byxor och en liten tröja som mamma hade virkat. Hon kallade dockan Bibbi. På kökssoffan vid bordet satt bror och skrev på en griffeltavla. Hon älskade bror. Han brukar vara i skolan på mornarna och då hjälpte hon mamma att tvätta eller städa. Hon hade sin egen trasa och mamma blev alltid så glad och kallade henne för duktig flicka. Överhuvudtaget visste hon att hon var en jätteduktig flicka för det fick hon höra jämnt av mamma, pappa och bror.
Hon satt framför vedspisen och det luktade jättegott efter mat. Traudi älskade att äta mat för var hon duktig och åt upp allt skulle det som hon tyckte mest om hända.
Pappa skulle lyfta upp henne och gå fram till vitrinskåpet mitt emot där hon satt nu. Han skulle öppna dörren till höger och ta fram en chokladbit. Han skulle sätta henne på axlarna och gå ut. Dom skulle ställa sig vid vägen och räkna bilar. När det hade kommit så många som hon hade fingrar på händerna skulle dom gå in igen och bror skulle leka med henne tills det var dax att sova.
>
Hon visste att det fanns choklad i skåpet för igår kom den mörke mannen och la dit en ny chokladkaka.
Den mörke mannen brukar komma då och då och fylla på förrådet. Hon kallade honom för Vati. Ibland fick hon följa med honom på motorcykeln och hälsa på Mutter, Anita och Muschi. Det tyckte hon var roligt. Anita var en stor flicka och var hennes syster. Muschi var inte så stor men större än hon. Hon var också snäll. Dom brukade alltid pussa på henne. Där fanns det kor men hon var lite rädd för dom men Mutter gav henne alltid mjölk som hon hämtade från kon och den var varm och smakade jättegott.
Ibland kom också tanten som hon kallade Mutti och hälsade på. Hon hade ingenting med sig men brukade sätta henne på sitt knä och prata med henne. Hon brukar fråga om hon fick mat och om den var gott.
Hon hade också varit hemma hos Vati och Mutti men där ville hon inte vara. Där fanns en flicka som hette Ingrid. Hon var rädd för Ingrid. Det fanns en pojke som dom kallade Bernhard men han var alltid ute och sparkade boll. Hon fick inte gå ut själv bara med Ingrid och det ville hon inte. Ingrid sa alltid elaka saker när dom blev själva.
Nu såg hon att mamma dukade fram tallrikarna och pappa la undan tidningen.
Nu skulle hon vara jätteduktigt så pappa hämtate chokladen och satta henne på axlarna och hon fick titta på bilar.
>
>

Attest

I födelseattestet står följande
>
Namn:
Waltraud Josefine Kern
Född:
1 april 1953
Ort:
Haunstetten
>
Fader:
Otto Kern
Schlosser
Protestant
Bosatt i Königsbrunn
>
Moder:
Annemarie Kern född: Rott
Katolik
Bosatt i Königsbrunn

Barnet flev döpt den 2 april i sjukhuskapellet som katolik.
Flickan fick smeknamnet Traudi
>
>

fredag 16 januari 2009

Tvillingar

På kvällen den sista mars låg Anni på soffan i köket när Otto kom hem ifrån arbetet. Hon hade varit hemma i två veckor för benen var full med vatten och hon kunde knappt ta sig ut till toaletten själv. Bernhard var kvar hos grannkvinnan för Anni hade ingen chans att hålla ordning på honom. Ingrid satt på golvet och lekte. Hon klarade dom trappstegen till lägenheten en trappa upp och var i övrigt ett försigkommet barn. Hon kom ner till Anni och höll henne sällskap på dagarna.
När Otto kom hem satt han igång spisen som eldades med kol. Idag skulle det bli linssoppa. Det blev nästan alltid linssoppa när Otto lagade mat. I förbigående nämde han att han hade hört idag att Irene hade fått en pojke för en vecka sedan.
På natten skrek Anni till när den första verken satte igång. Otto med minnen från förra gången skyndade skräckslagen på Anni för att dom skulle ge sig iväg.
På morgonen den 1 april föddes en flicka med kolsvart hår som vägde 4 kg och skrek ilsket och förnärmat när hon fick en dask på rumpan.
Allt hade gått bra och Anni kände sig lättad och först nu insåg hon hur oroligt hon hade varit för den här förlossningen.
När Otto kom på kvällen och syster bar in flickan tog han barnet på armen och studerade henne. Han lämnade tillbaka flickan till sköterskan och meddelade Anni att han hade pratat med det äldre paret och det var okej att dom lämnade henne redan på vägen hem från BB. Det var ingen ide att ta hem henne bara för ett par veckor med tanke på hur Ingrid hade reagerat när Bernhard föddes. Dom hade haft jobbigt med att skydda honom för fast Ingrid bara var två och ett halft ville hon ideligen gå fram och slå på pojken. Första gången hon kom in i rummet när han hade födds gick hon direkt fram till vaggan och gav honom en örfil.
Anni orkade inte protestera. Hon var bara glad att allt var över nu.
Senare i veckan kom Herbert förbi och ville se barnet. Dom gick ut i korridoren och när sköterskan visade fram henne genom glasväggen stirrade han en bra stund och sen utbrast han. "Vi måste se till att ingen som känner oss någonsin får se mina två barn brevid varandra"
Dom ser ut precis som tvillingar.
>
>

Julen 47

Anni stod vid vedspisen och la in dom sista pinnarna för att hålla elden igång. Hon, Mutter, Erna och Anita hade nyligen fått lämna lägret där dom bodde sedan dom som flyktingar kom till Köningsbrunn. Dom hade blivit anvisat ett litet rum hos en bonde mitt i orten. Hon hoppades att Mutter, som var ute i skogen för att plocka ihop lite ved , skulle komma hem snart innan elden slocknade. Det skulle på en gång bli kallt i rummet. Anita som var 10 månader låg nerbäddat och sov sin middagslur. Anni tittade på schänken och dom få matvaror som låg där. Där stod mjölkkannan som Mutter hade med sig igår från sitt arbete. Hon fick arbeta hos en bonde i närheten och för en dags jobb fick hon en kanna mjölk. Där låg en limpa bröd som dom hade hämtat ut på sina brödkuponger dagen innan. Tilldelningen var en halv brödlimpa per person och vecka. Två ägg som dom hade sparat sedan några dagar. Erna hade fått dom i lön efter att hon mjölkade deras husbondes kor i veckan. Hon hade blivit lovat lite smör och en bit fläsk och lite mjöl ifall hon mjölkade sagda kor på morgonen från idag julafton till nyårdagen och mockade rent i stallet efteråt. Hon skulle komma hem när som helst. Ikväll skulle det bli fest för hon hade träffat på en kille i Pfaffenhofen, en liten ort i närheten som hade lovat att komma till kvällen med något gott till Anita ifall han fick fira jul med dom. Hon hade varit med Erna på ett ställe där några ungomar ordnade med dans i en tom lada. Det var kallt men man kunde hålla sig varm med dansen. Hon och Erna hade hört talas om stället och för några månader sedan hade dom varit där för första gången. Det tog två timmar att gå i raskt takt men dom hade sjungit hela vägen och haft roligt. Dom var ett femtontal ungdomar från Königsbrunn som hade gett sig iväg dit. Hon hade träffat på Otto redan första kvällen. En stilig, lång och mörkhårig kille som arbetade i köket hos amerikanerna som hade occuperat ett bostadsområde och höll på att bygga om det till en kasern. Han hade fri mat där och lovade att lägga undan lite till i kväll. Hon hörde röster utanför och efter ett tag kom Erna och Mutter hem.
Dom försökte hela eftermiddagen att få det lite festligt hemma vilket naturligtvis var helt omöjligt men igenom att sjunga fick dom upp stämmningen i alla fall.
När Otto, som hade fått lift med en militärlastbil, knackade på kände dom sig redan upprymda. Han hade med sig några äpplen, en liten påse potatis och Hering, ett slags inlagt fisk. Till Anita hade han en bit choklad. Det var något som hon aldrig hade sett. Hon var väldigt skeptiskt och vägrade först att smaka men efter ett tag tog myfikenheten över och hon var helt salig. Hon kröp upp i Ottos knä och ville inte därifrån på hela kvällen.
Deras julbord bestod av:
Fläskpannkaka (ytterst lite fläsk, mjölken utblandat med vatten)
En potatis var och en tredjedel av fisken.
Bröd med antydan av smör.
ett halvt äpple var.
Mjölk
Det var varmt i rummet och utanför hade det börjat snöa.
Anni, Erna och Mutter var överens att det var den lyxigaste julen sedan många år.
>
>

Avsked

Efter julledigheten stötte Anni på Herbert i personalmatsalen. Dom tog sina brickor och satte sig på sitt vanliga bord lite avsides från dom andra.
Herbert berättade att han redan för flera månader hade förstått att han var far till Annis nya barn och att han ville inte träffa henne för han tyckte allt skulle lugna ner sig först och sen kunde dom tala med varandra som förnuftiga människor. Han frågade hur Otto tog det hela och om han misstänkte något. Anni sa som det var att hon inte visste eftersom dom aldrig pratade om det.
Herbert berättade att om han lämnade Irene nu skulle hon inte överleva det. Han sa att ingen av dom hade varit ute något sen den kvällen han träffade Anni sist och att Irene bevakade alla hans steg nuförtiden. Han sa att hennes äldsta dotter var hos dom för att hjälpa till men att flickan inte trivdes utan bara ville åka hem igen.
Han sa att han hade sökt annat arbete dom sista månaderna och fått besked att han har fått ett jobb som säljare med eget distrikt på Hoechst,en stor fabrik på andra sidan stan, som tillverkade utrustning till sjukhus och att det var en enorm efterfråga på dom produkterna. Han skulle tjäna mycket mer och att dom inte kunde bo kvar utan hade satt ut Irenes hus till försäljning. Han hade genom det nya jobbet blivit erbjuden ett helt nytt enfamiljshus i ett nytt bostadsområde som hette Volkssiedlung och att dom skulle flytta dit i februari. Han menade att som saker hade utvecklat sig var det bäst om allt förblev som det var och att hon stannade där hon var och han flyttade med sin familj. Han menade det bästa vore om dom kunde hjälpas åt att undvika att träffa varandra i fortsättningen.
Annis känslor för Herbert hade redan för länge sedan förbytts från kärlek till likgiltighet så hon bara nickade och reste sig för att gå tillbaka till sin arbetsplats.
Över huvud taget var Anni likgiltigt för allt nuförtiden. Julen hade också varit en trist tillställning. Snart skulle det bli fasching och i vanliga fall den roligaste tiden på året där man klädde ut sig och en fest avlöste den andra. I år skulle hon bli sittande hemma. När hon väntade Bernhard var allt helt annorlunda. Inte en fest missade hon och Otto med vännerna.
Nu var alla splittrade och hon skulle bli sittande hemma medan Otto nog skulle ge sig iväg ut. Han hade inte frågat en enda gång den sista tiden om hon ville följa med.
Men snart skulle det vara över och hon kunde börja leva igen.
>
>

torsdag 15 januari 2009

Vad ska vi göra med ungen ?

Det var kallt när Anni cyklade till jobbet tidigt på morgonen. Det var redan i mitten av november. Hon hade förmiddagsskift den här veckan. Kvällen innan hade hon för första gången känt rörelser i magen. Hon insåg att hon var tvungen att berätta att hon väntade barn. Flera arbetskamrater hade redan påpekat att hon hade blivit väldigt rund. När chefen kom igår och frågade rent ut visste hon inte vad hon skulle svara. Som tur var fick han annat att göra och glömde bort det. Hon förstod att hon måste berätta hemma och hon hoppades att Otto hade glömt hur det var den sommarn. Hon skulle gå till husläkarn på eftermiddag och låta sig undersökas. Husläkaren hade sin praktik, där han också bodde, bara en gata ifrån dom och man behövde inte beställa tid. Det var bara att sätta sig i väntrummet och vänta tills det var ens tur.
Det var faktiskt han som hade sagt att hon inte kunde få fler barn. Efter det besöket fick hon väl säga att hon inte hade förstått det tidigare. Kanske det var Ottos i alla fall för hon hade ju inga blödningar sen tidigt på våren när hon blev sjuk. Hon kanske redan var en månad längre än hon trodde. Läkaren på sjukhuset sa faktiskt bara att hon var med barn men inte hur länge.Han hade hänvisat till husläkaren. Med dom andra hade det ju också tagit tid innan det syntes. Hon förstod samtidigt att det var önskedrömmar för en månad skulle inte räcka långa vägar.
Hon kom hem vid två tiden och hämtade Ingrid och Bernhard hos grannfrun en trappa upp. Frau Grünes var hemmafru och hade haft hand om dom två sedan Anni började förvärvsarbeta i samband med att dom flyttade in i nya lägenheten för något år sedan.
När ungarna var nattade och Otto som vanligt hade satt sig i soffan med sin Öl medan hon diskade sa hon att hon hade varit hos doktorn och fått besked att hon ska ha barn till våren.
När Otto frågade när berättade hon precis som det var att doktorn trodde någon gång i slutet på mars.
Otto satt länge tyst. Han öppnade en ny Öl och stirrade på henne, suckade lite då och då och reste sig till slut och gick ut.
När han kom tillbaka ett par timmar senare sa han bara " Det här kan inte vara min" . Han gick till sovrummet och la sig.
Anni bäddade sig ner i soffan i köket vilket hon brukade göra för att inte väcka familjen när hon skulle till jobbet tidigt på morgon.
Ottos bekymmer var inte att det kom ett barn till som inte var hans utan vad dom skulle göra med ungen. Grannfrun som tog hand om dom andra två hade egna barn och skulle inte ställa upp något mer eftersom hon redan hade besvärat sig över dom två.
Annis mor skulle nog inte hjälpa till den här gången. För det första bodde hon åt fel håll från Augsburg där dom hade sina jobb och sen levde redan Anita, Annis äldsta flicka hos henne sedan hon var nyfödd. Anita var första barnbarnet och stannade kvar i hemmet när Anni flyttade ihop med honom för att Ingrid var på väg. Annis systers två barn hade Mutter också hand om på dagarna nuförtiden. Sedan Annis pappa hade kommit tillbaka från fångenskapen i sibirien hade dom också skaffat kor igen så han trodde inte det fanns någon chans där.
Att Anni skulle stanna hemma var uteslutet för dom hade precis kommit på fötter och möblerna i lägenheten hade dom köpt på avbetalning.
Några veckor efter förlossningen kunde hon vara hemma men sen var hon tvungen att gå tillbaka till jobbet om hon inte ville förlora det.
Vem fadern till barnet var behövde han inte fråga för det förstod han med detsamma. Han hade känt sig orolig hela året men hade blivit lugn sedan han fick veta att Irene väntade barn. Herbert och Irene hade han inte sett till sedan efter semestern. Han visste mycket väl att det var på grund av Ingrid Anni hade gifte sig med honom. En unge mer eller mindre vad spelade det för roll egentligen ?. Nu fick dom bara lösa det praktiska på något sätt.
Han skulle höra sig för på arbetet imorgon.
Månaderna gick och allt var som vanligt förutom att dom hade i stort sätt slutat att prata med varandra.
På lördagarna gick Otto som vanligt ut på lokal och Anni stannade, sedan en längre dit tillbaka, hemma med barnen.
I slutet på februari kom Otto hem en kväll och berättade att han hade hittat ett äldre par som hade ett hus precis vid vägen till jobbet. Dom hade redan en fosterson och kunde tänka sig att ta hand om barnet ett tag. Anni kunde stanna till på vägen till och från jobbet och lämna mjölk.
Det skulle visa sig att bli två år.
>
>

onsdag 14 januari 2009

Får jag gratulera

Anni stod vid sängen och packade sin väska. Efter kvällsmaten skulle hon ta tåget hem. Hon var vägt och alla prover som kurläkaren hade tagit visade att hennes hälsa hade förbättrats enormt. Hon hade gått upp flera kilo och när hon tittade i spegeln såg hon den strålande kvinna hon hade varit flera månader tidigare. Hon hade också drabbats av fläckvis håravfall men det syntes ingenting längre. Hon hade återfått sina svallande mörka lockar.
De här fyra veckorna hade varit helt underbara. Långa promenader på dagarna, god mat och trevliga människor. På kvällarna brukade dom samlas och spela sällskapsspel. En kväll i början lyssnade dom på radio och Anni sjöng en liten visa från hemtrakten . Anni älskade att sjunga och det blev helt tyst i lokalen. Hon blev ombedd att sjunga lite till och sedan blev det en vana att kvällarna avslutades med visor från henne.
Dom sista dagarna hade hon varit illamående på morgonen och om hon inte hade vetat bättre hade hon trott att hon var på det viset igen. Hon viftade bort tanken för vid Bernhards födsel sa läkaren att hon fick räkna med att han var det sista barnet för henne. Bara minnet av denna händelse fick henne att rysa till. Eftersom dom första två förlossningar var så enkla bestämde dom och husläkaren att föda hemma. När det var dax upptäckte läkaren att barnet låg fel. Värkarna hade redan satt igång och det fanns ingen tid att få iväg henne till sjukhuset så doktorn fick med ena handen på magen och den andra i underlivet vrida barnet i rätt läge. Smärtorna var outhärdliga och hon förlorade mycket blod. Doktorn sa efteråt att han redan hade gett upp hoppet och att han aldrig mer skulle vara med om en planerad hemförlossning. Att hon visserligen klarade livet men att livmodern hade tagit så stor skada så en graviditet till skulle bli omöjligt.
Hon tog sin väska och gick ner till matsalen.
>
När hon hade kommit hem skulle hon efter någon vecka börja arbeta igen. Lillpojken kände inte igen henne och det tog flera timmar innan han vågade komma fram. Han hade förändrats mycket. Under hennes frånvaro hade han lärt sig gå ordentligt. När hon lämnade familjen tog han bara enstaka stapplande steg. När han väl kom ihåg henne ville han inte släppa henne. Den månaden av hennes frånvaro och sedemera hemkommst satt spår hos pojken som skulle få återverkningar 18 år senare.
Herbert kom och hälsade på och berättade vad som hade hänt på arbetet medan hon var borta. Dom bestämde att träffas lördagen efter när Otto skulle komma hem från sin vecka i bergen för att gå ut och dansa igen. Han berättade att Irene inte hade mått så bra den sista tiden och skulle på undersökning om några dagar. Hon skulle troligtvis inte följa med men det var ju några veckor kvar så då fick man väl se hur det blev.
>
När dom träffades den avtalade lördagen kände Anni direkt att något inte var som vanligt. Herbert var tyst och reserverat. Irene kom inte med och när dom frågade viftade han bara med handen. När Otto som vanligt fått i sig några Öl och satt där melankoliskt och frånvarande gav Herbert tecken att hon skulle följa med en sväng ut.
När hon utanför skulle krypa i hans famn höll han henne en bit ifrån och sa alvarligt att dom var nog tvungen att ge upp sina planer eller åtminstånde skjuta dom en bra bit fram i tiden för Irene hade fått veta att hon var med barn. Hon var överlyckligt och vågade inte riskera något nu i början. Det var därför hon hade stannat hemma. Han sa att nu fanns det ingen möjlighet för honom att lämna henne och att dom fick väl se hur det skulle bli framöver. Han ville också att dom skulle sluta med sina träffar på arbetet när dom jobbade kvällsskift. Han sa att han var verkligen lessen och att han älskade henne men att det var det enda rätta just nu.
Det knöt sig i magen på Anni och hon blev illamående. Hon ville bara gå hem. Herbert sa att han skulle tala om för Otto att han följer henne hem för att hon hade blivit sjuk.
>
Anni började arbeta och dagarna och veckorna bara gick sin gilla gång. Någon månad efter kurvistelsen skulle hon till läkaren, dar hon opererades, för efterkontroll. Dom tog prover och när läkaren kom in med svaren log han över hela ansiktet och sa:
"Får jag gratulera"
Anni blev illamående och svimmade.
>
>

tisdag 13 januari 2009

Die Russen kommen !

Anni stod med hinken och hällde den varma mjölken genom ett duk till mjölkspannet.Anni var 22 år och nyligen hade familjen fått besked att fadern var saknad i ryssland någonstans. Sonen i huset var redan försvunnen sen något år tillbaka, troligtvis drunknat när han var på väg till sverige med mänskligt smuggelgods. Utanför hördes tummult och modern kom inrusande från stallet där det fanns två magra kor, några getter och ett fåtal höns. Hon var i upplösningtillstånd och ropade "DIE RUSSEN KOMMEN"(ryssen kommer). Hon ropade efter Erna, Annis några år yngre syster som befann sig på loftet och sov.
Anni släppte allt hon hade för händerna och rusade på vinden och drog Erna till stallet. Där tog hon några handfull kodynga och kletade det på sig och sin syster. Hon raffsade bort hö och slängde Erna i hålet. Hon hann inte mer än täcka henne när det stod tre stora soldater i dörröppningen. Hon fick tag på en högaffel och backade undan.
När soldaterna hade avväpnat henne under mycket skratt tillkom det en ny soldat och röt några myndiga ord på rysska åt kamraterna.
Dom släppte Anni och den nya tecknade åt henne att följa honom annars skulle hon få halsen avskuren.
Hon följde honom ut och placerades i en personbil. Brevid stod en lastbil med flera unga flickor på flaket.
Soldaterna hade kommit in i byn och genomsökt varje hus och ropat efter "FRAUEN" (kvinnor).
Dom hade tagit alla unga kvinnor dom kunde få tag på och slängt på flaket. Det fanns bara småpojkar och gamlingar och kvinnor i byn och dom som försökte stoppa dom hotades med gevär. Några blev skjuten och andra misshandlade.
Det sista Anni såg när dom lämnade byn var sin mamma stående på knä och be högljudd och förtvivlat till gud.
Efter några mil kom dom fram till förläggningen och hennes soldat visade henne till en lägenhet som var hans ensam. Han visade att i lägenheten fick hon röra sig fritt men om hon skulle gå ut skulle hon få halsen avskuren.
Han visade henne fram till en kanna vatten och beordrade henne att tvätta av sig dyngan. Han visade henne var kastrullerna och maten fanns och tecknade att han var hungrig. Hon försökte så gott det gick att åstadkomma ett mål mat och tydligen föll det honom i smaken för han visade henne vart hon kunde sova på golvet och gick själv och la sig. Hon vågade inte sova hela den natten av skräck men ingenting hände.
Nästa morgon tecknade han att han ville ha frukost och därefter slängde han en hög kläder framför henne och hon förstod att hon skulle tvätta dom.
Han försvann och kom inte tillbaka förrän på kvällen och matproceduren upprepades.
Likadant pågick det i över en veckas tid och Anni kände sig rätt trygg nu.
Det enda som hon registrerade var att han bara tittade på henne som om han inte skulle kunna se sig mätt på henne.
En natt någon vecka senare ruskade han liv i henne och slängde fram hennes kläder. Han tecknade att hon skulle följa efter och vara tyst. Dom smög sig ut från byn där dom var och han gav henne en varm jacka, bröd inlindat i en duk och en fältflaska med vatten. Han pekade i en riktning och skyndade på henne att ge sig iväg.
Anni började springa i den riktning han pekade och efter några timmar började hon känna igen sig.
När hon på morgonen nådde hemmet fann hon sin mamma och syster gråtande. Ryssarna hade tagit alla djur och det visade sig att dom som hade varit där endast var en förtrupp. Den stora invasionen var på gång och sudetentyskland skulle utrymmas från alla tyskar.
Dom försökte lasta det dom kunde på en kärra och hela byn gav sig iväg mot sydtyskland.
Det skulle bli en strapats och farofylld flyk och många dukade under på vägen.
Flickorna som hade hämtats samtidigt som Anni har aldrig mer setts till.
Erna hade klarat sig för efter att dom hade tömt stallet hade ingen kommit tillbaka dit.
>
>

måndag 12 januari 2009

Herbert och Irene

Herberts familj kom ursprungligen från ungern men var sedan några generationer bosatta i Bayern. Herbert hade en något år äldre bror och hans föräldrar, framförallt faden, var till åren kommen när barnen föddes.
Herberts far var konstnär och försöjde sig med att måla portätt. I sin undom var han tydligen berömd och väldigt efterfrågat av adeln som fortfarande fanns i tyskland i hans ungdom. Han var specialserat på stora porträtt.
När Herbert slutade grundskolan blev han direkt inkallat till flygvapnet och fick en snabbutbildning som pilot på stritsflygplan.
Efter kriget var han tvungen att sätta sig på skolbänken för att få ett yrke. Han läste till maskiningenjör och fick efter några år arbete på ett väveri i augsburg.
Under tiden han läste hyrde han ett rum hos en änka med fyra barn som hette Irene.
Barnen bodde inte hemma utan hos släktingar. Irene kunde inte arbeta för hon drabbades tidsvis av depressioner efter ett trauma några år tidigare. Hon försöjde sig på en liten änkepension och genom att hyra ut rum i sitt hus. Man kan säga ett litet pensionat eftersom maten ingick i hyran.
Irene och Herbert kom varandra nära eftersom han också led av psykiska sviter från kriget. Efter ett år gifte dom sig och försökte få barn. Efter några år gav dom upp till Herberts stora sorg eftersom han som alla män den tiden gärna ville ha en son.
Som alla människor som tillbringade sin ungdom i umbäranden under kriget var nöjeslivet med dans en stor del av deras liv nu i slutet på 40 talet och början på 50 talet.
Lördagarna var alltid vigt till besök på danslokal.
Herbert hade fått en god vän i Otto en arbetskamrat från fabriken där han prakticerade under sina studier. Otto var gift med Anni som var en glad och mycket vacker kvinna som bara njöt av friheten. Hon hade en underbar röst och bara älskade att dansa.
Otto brukade mest sitta med sina Öl och Irene stannade ofta hemma för hon mådde inte så bra.
Herbert och Anni brukade ha jätteroligt på lördagarna.
Varken Herbert eller Anni drack alkohol. Ingen av dom var medveten nykterist utan dom tyckte helt enkelt inte om det.
>
>

Inte lätt

Jag märker redan nu efter två inlägg på min släktkrönika att det kommer att bli svårt.
När jag tänker tillbaka vill min hjärna tänka på tyska. Jag får plötsligen svårt att hitta dom svenska orden och jag trycker inte bara fel på tangenterna utan det är rena stavfel som smyger sig in.
Det kan bero på att jag aldrig har lärt mig svenska från tyskan. Att jag faktiskt aldrig någonsin har läst svenska utan är helt självlärt. Jag gick aldrig i vanlig svensk skola utan hoppade in på högskolan direkt.
När jag är i tyskland tänker jag på tyska och i sverige på svenska.
Fortfarande idag hör folk att jag inte är från Stockholm. Dom placerar mig i dalarna eller norrland och dom sista åren i östergötland.
Att jag inte är svenskfödd har aldrig någon gissat på. Redan efter ett år talade jag perfekt svenska med dialekt som var en blandning av värmländska och norrländska.
Jag jobbade i en familj och mamman där var lärare och kom från värmland och min pojkväns mamma som sedermera blev min svärmor var från norrland men folk gissade att jag var från dalarna.
Kanske dalmål är en blandning av värmländska och norrländska.
Inte vet jag men så var det i alla fall.*S*
>
>