Ord att minnas

STEGET
Jag måste få ge mej själv en dag
då min tanke får sväva fritt
en dag då jag tar mitt första steg
och vet att det steget är mitt
Jag vill vakna upp i ett eget rum
och resa mig upp och stå
på golvet en stund och fråga mig själv
åt vilket håll ska jag gå

Ett steg i sänder!
Och sedan ett steg till!
Det är härligt att se vad som händer
När man går åt det håll man själv vill !
Jag måste få fråga mig själv vem jag är
och varför jag gör det jag gör
Jag kan inte leva med dörren stängd
om mitt liv står där utanför
Och ropar man på mig från alla håll
så svarar jag - Vänta en stund !
I dag vill jag följa min egen röst. I dag är jag ingens hund -
Ett steg i sänder!
Och sedan ett steg till!
Det år härligt att se vad som händer
när man går åt det håll man själv vill .

Av : Kent Andersson

Av Carl Snoilky

En återkoppling till mitt inlägg från den 4 januari etikett Platser.

En natt i Augsburg

>

I Augsburg jag en midnatt gick

I månens ljus,

Min skugga uppå väggen smög

På Fuggers hus.

>

Den gamla staden låg i sömn,

En dikt i sten,

Med gavlar sirligt spetsiga

I månens sken.

>

Och breda fönster glindrande

Med rutor små

Och ornamenter i gotik,

Av ålder grå,

>

Och stenansikten grinande

Och drakars gap

Fantastiskt läto mig förstå

Mitt främlingskap.

>

Men bäst jag vandrade omkring

I nattens frid,

Mitt inre öga såg en syn

Från svunnen tid.

>

Av mina fjät på öde torg

Ur slummern väckt,

Steg upp med sakta andesorl

En bortdöd släkt,

>

Patricier och hantverksmän

I djupa led,

Vitklädda jungfrur, stadens råd

Med gyllne ked,

>

Och mitt ibland dem, hög till häst,

Så ljus och mild

En segerherre, fromhetens

Och styrkans bild.

>

Och mödrar lyfte sina barn

I famnen opp

Att skåda räddaren från Nord

Och Tysklands hopp.

>

Hans fanor fladdrade för vind

I blågult svaj

I de förtrycktas frihetsvår,

I folkens maj.

>

Och skarorna sig slöto tätt

I hjältens hägn

Vid tusendes välsignelser

Och blomsterregn.

>

Nu synen svann -- på öde torg

Sken månen ner,

Och jag stod ensam kvar men ej

Som främling mer.

>

Jag kände, att här borgarrätt

Jag också fått,

Så visst som fosterland är mer

Än torvan blott,

>

Så visst som dygnets tomma liv

Är endast dröm,

Men verkligt det, som ej förgår

I tidens ström,

>

Så visst som oss till egendom

Och arv vart skänkt,

Vad höge andar verkat stort

Och ädelt tänkt.

>

Ett stycke Sverige än jag såg

I stad och trakt,

Som Gustav Adolf en gång vana

Med hjärtats makt.

>

>

Frihet

När du spränger dina bojor.
När du öppnar dig för livet.
När du vänder blicken från dig själv.
När du inser att du lever bara en gång.
När du förstår att inget är för evigt.
När du hittar meningen med ditt liv.

Då är du fri.

eller så gott som fri i alla fall.. *S*

Min störrsta upplevelse av att känna mig fri.

När jag för första gången stod mitt på min gräsmatta vid mitt lilla omoderna torp i strålande sol precis som gud skapade mig.
Två hinkar varmt vatten framför mig.
När jag tvålade in mig med en svamp och långsamt skopade vattnet över mitt huvud.

Precis då kända jag mig totalt fri.

Kärlekens gåta

Den här dikten hänger inramat på min vägg i vardagsrummet.

Den speglar hur jag upplever kärlekens gåta.


Har Du på livets stigar märkt nån gång
Ibland de tusende Du där sett vandra ?
Hur av en okänd makt, ett inre tvång,
En människa kan dragas till den andra ?
Man ser ett ansikte, en röst man hör
Och fängslas, glädes, vet ej själv varför.

J.L. Runeberg