Det är ett tag sedan nu och det har hänt en hel del sedan sist. Fick sådan lust att blåsa liv i det här bloggskrället.
Just nu har jag semester och jag får se om och hur mycket jag får lust att skriva.

Irriterande

På nåt sätt tycker jag det visar brist på respekt av min person när någon talar om en sak för mig när jag speciellt har bett om att bli förskonat från vetskapen.
Framförallt efter att jag har blivit lovat att slippa behöva veta. :-))
Eller hur ?

27/4 2011

Idag den 27/4 2011 sket det sig *S*
Nåja det var väl inte meningen.
Hur som helst hade jag 12 härliga dagar och det tackar jag för.
Nu väntar jag bara på att det ska bli semester.*S*

15 april 2011

Den 15/4 2011 hände något i mitt liv. Ännu vet jag inte vad som kommer ut av det. Jag hoppas det blir bra.Jag för min del ska i alla fall försöka att gör det bästa av det.
För övrigt mår jag som jag förtjänar det vill säga bra.
Familjen har det bra.
Allt rullar på *S*
På måndag ska jag protestera på Påskupproret.

Kylan kommer krypande

Dom sista veckorna har varit känslosamma för min det. I.o.f.s började det redan så smått för några år sedan.
Jag är ju i grunden en invandrare i vårt fina land. Jag har aldrig kännt mig som en sådan vilket väl beror på att jag valde att leva här och inte var tvungen på grund av ekonomiska eller säkerhetsskäl.
Mina föräldrar skilde sig och jag följde med min mamma hit som i sin tur följde sin nya man som i sin tur var tvungen eftersom han var beordrat att kriga i Vietnam som ingen av oss tyckte var en bra idé.
Jag åkte jojo mellan min hemort där min pappa blev kvar och sverige en tid tills jag bestämde mig för sverige.
Jag hade träffat en kille som var en av orsakerna men det fanns en större orsak som egentligen var avgörande.
Jag är uppvuxen i en "totalitär" aktig liten ort där klasskillnader var markanta. Det fanns en överklass som bestod av några familjer som också var dom styrande i orten. Sen en medelklass bestående av några affärsinnehavare och så arbetare och bönder.
Detta i sin tur avspeglade sig även i skolan där jag gick.
Överklassbarnen gick överhuvudtaget inte i den skolan jag gick i utan dom gick i fina skolor i staden.
I min klass var det några medelklassbarn och så vi som var ungar till arbetare och bönder.
Medelklassbarnen hade förmåner. Dom fick bära hem lärarnas väskor och lärarna umgicks även på fritiden med föräldrarna. Dom barnen fick alltid hjälp och framhölls som goda exempel för oss andra. Jag reagerade redan tidigt på klasskillnaderna men förstod inte varför jag alltid hade ett behov av att protestera mot orättvisor. Jag var inget omtyckt barn i skolan men vad jag minns rök jag aldrig ihop med överheten när det gällde mig själv utan när jag såg att någon annan oförskyllt råkade illa ut. Till exempel när någon av dom fina flickorna retade någon för att dom inte hade lika fina kläder. När det blev bråk fick alltid arbetar eller bondebarnen utskällningar. Var det killar fick dom till och med styk.
När jag kom till sverige möttes jag av något helt annat. Redan efter en vecka hade jag mitt första jobb. Jag behandlades med respekt och som en jämlike fast jag kunde inte ett ord svenska. Alla var otroligt hjälpsamma vart jag än kom. I affärerna var dom vänliga och hjälpte mig tillrätta för eftersom jag jobbade som barnflicka ingick det också i mitt jobb att fixa mat till ungarna.*S*
Efter nån vecka kom min arbetsgivare hem med en svensk/tysk lexikon och sen var det jättekul att lära sig hitta och pussla ihop orden till meningar. När jag träffade min kille efter några månader kunde vi redan kommunicera på svenska. Hans mamma var från norrland och min arbetsgivare från värmland så redan efter ett år talade jag perfekt stockholmska med inslag av norrlänska och värmlänska. Än idag har jag kvar en liten brytning. Ingen tippar på tysk utan dom flesta tror att jag kommer från dalarna av någon anledning.*S*
Dit jag egentligen vill komma är att jag möttes här i sverige av ett samhälle med möjligheter. Ett öppet samhälle som bedömde mig för den jag var och inte vilka mina föräldrar var eller om jag var rik eller fattig.
Sedemera förstod jag att det var på grund av den socialdemokratiska människosynen som rådde här i landet som hade som utgångspunkt att alla människor var lika värda. När jag kom i kontakt med kooperationen kände jag mig riktigt hemma här.
Det gjorde också att jag tyckte det var roligt att börja läsa och eftersom jag tyckte det var roligt lyckades jag med allt som jag företog mig.
På kooperativa förbundet gjorde jag en kometkarriär utan några som helst formella förutsättningar utan enbart för den jag var och eftersom jag kände mig uppskattat blev jag bara duktigare och duktigare.
Med andra ord det var en positiv spiral och så blev hela mitt liv.
Det som hände när de borgerliga partierna slog ihop sig och bildade alliansen anammade mittenpartierna moderaternas syn på människan. Den synen är i grunden att det måste finnas många fattiga och en underklass för att en överklass ska kunna sko sig på många människor. Den synen är att bara det starka ska primeras och att plånboken ska bestämma om du är en bra människa eller en som är mindre värd.
Jag har nu jobbat i 40 år i sverige och dom sista åren har det skett en klassuppdelning även på arbetsplatserna.
Jag ser mycket och jag hör mycket. Jag ser vilka som favoritiseras och har förmåner och vilka som det ställs hårdare och hårdare krav på. Lönerna utvecklas i samma takt åt olika håll.
Det här valet har varit en avgörande vändpunkt i den svenska mentaliteten. Dom krafterna som de sista fyra åren har ställt krav på en hårdare och selekterande skola, som har primerat överklassen med skattesuventioner när dom använder sig av underbetalda arbetare, straffat alla som har blivit äldre eller sjuka och framförallt de som har tappat sina arbeten i konkurrans med underbetalda praktikanter m.m. där staten betalar den största delen av arbetskostnaden har fått mandat att fortsätta göra sverige till ett mycket kallare land.
Media har utsett ett parti till syndabocken när det i grunden är den grymma människosynen som är den verkliga faran. Man diskuterar och skrämmer med att ett litet parti kan få inflytande men man accepterar glatt att den skaran av fattiga och utstötta vanliga människor, gamla, sjuka och framförallt fattiga barn växer i en rasande fart.
Man avleder med andra ord människorna från den verkliga sjukan som har drabbat vårt land och sätter i centrum bara en av konsekvenserna av sjukdomen.
Troligtvis kommer det att bli ännu kallare innan nån tänder brasan och det förhoppningsvis blir varmare igen.
Det värsta är att så ser det ut överallt i europa så vi som vill fortsätta att leva ett tryggt, arbetssamt svenssonliv med trevliga arbeten, arbetskamrater och grannar har ingenstans att ta vägen. I övriga världen är det ännu värre på dom flesta ställen.
Vi får vackert rida ut stormen och be till gud att vi får vara friska.
Och ingen skall någonsin våga kalla mig rasist för att jag håller fast vid demokratin för jag vet vad riktig rasism är och hur den uppkommer och med vad den får sin föda.
I sverige finns ingen rasim än på länge utan det finns bara människor som är jäkligt rädda.
*
*
*

Höstmörker

Nu känns det som att livet rullar på som vanligt igen.
Den turbulenta skolstarten är över och på jobbet går allt sin gilla gång igen.
Yngre sonen med familj har flyttat och är i fart med att riva tapeter för att få det som dom vill ha det.
Jag har anmält mig till linedancen igen och det börjar om en vecka.
Lägenheten behöver en stor höstrengöring men det har jag tid med och faktum är att jag trivs numera rätt bra när det är lite rörigt omkring mig. Det går faktiskt att lära en gammal hund att sitta bara man ger den tid.
I facket och hyresgästföreningen har vi satt igång med våra möten.
Valet är väl den stora grejen just nu och jag talar väl som vanligt om vad jag tycker för dom som orkar höra. Snart är det över och det är bara att gilla läget och anpassa sig till folkets vilja.
Jag röstade i veckan på sossarna som vanligt. Man må tycka vad man vill om de företrädare som partiet har just nu men det är inte de människorna jag röstar på utan idiologin och vad partiet står för.
Stugan har jag bommat för vintern och nu får den stå och vänta på mig tills nästa vår.
På kärleksfronten är det stiltje och det är väl lika så bra det. Känner mig rätt dessilusionerat för tillfället.
Kylen och frysen är full och jag har köpt mig lite nya kläder till jobbet.
Som sagt allt rullar på som vanligt och snart börjar tiden där ett födelsedagskalas avlöser det andra och efter det är det advent sen jul och nyår och sen är man väl igång igen att planera våren och sommaren.
*
*
*

3 veckor har gått, en jäkla massa kvar

För tre veckor och 2 dagar sedan tog min semester slut och jag känner mig redan redo för en ny omgång.
Iår fick alla elever en Mac Book och jag skulle inte vara involverat i det.
Pyttsan !
I en vecka har jag inte ägnat tiden åt annat än svarat på frågor och tagit fram nya datakonton eftersom eleverna har glömt sin lösenord från förra terminen. Om det bara vore det gick det ju an men dom funkar inte heller för felet är oftast ett helt annat så det blir inte bara ett nytt lösenord utan tre fyra och varje gång får jag klicka mig hundrafemtielva gånger genom systemet för att komma till sidan där dom skapas och naturligtvis bara ett åt gången.
Allt annat som är bråttom så här i skolstarten som till exempel elevregistren har blivit liggande och idag när jag äntligen fick tid att ta itu med det visade det sig att allt var galet. Hela procapita som elevsystemet heter har fått spader. Det värsta är om jag inte får ordning på det den här veckan kanske eleverna inte får sina CSN pengar.
Jag har det inte så roligt just nu.
Jag har det faktiskt riktigt jobbigt eftersom ingen tycks fatta vad jag gör utan alla chefer, lärare och elever tycker bara att det dom har problem med är viktigt och det jag gör gör sig självt.
Idag gjorde jag för första gången ett misstag när jag skickade sms till en grupp elever att en lektion var inställd. Jag glömde skriva vilken lektion och mycket riktig fick jag flera timmar efter ett majl från en lärare att nästa gång skulle jag vara så vänligt att när jag smsar till elever skulle jag skriva vilken lektion det gäller. Till saken hör att bara några minuter efter misstaget smsade jag till eleverna vilken lektion det gällde och bad om ursäkt.
Det här är min värld.
Jag bukar inte beklaga mig men just nu känner jag för det. Nu gäller det bara att jag inte börjar stressa för det har jag ingenting för. Jag får helt enkelt ha som mantra att de högar som växer runt omkring mig är inte mina högar utan min chefs som har ansvaret att leda och fördela arbetsuppgifterna. Hon vet vilka mina vanliga arbetuppgifter är och ger hon mig andra borde hon rimligtvis förstå att dom vanliga blir liggande. Jag har talat om att jag inte hinner göra det som borde göras och i och med det har jag gjort mitt. Känner jag mig rätt kommer jag i alla fall att fixa det men om inte tänker inte jag må dålig för det.
På lördag kommer jag att åka till landet och stänga torpet för vintern. Då har jag en sak mindre att tänka på.
Lite roligt har jag att berätta.
Min syster och hennes dotter med familj har varit hos min son och hälsat på i en vecka. Det var jättefint väder och dom hade hur trevligt som helst. Själv jobbade jag förstås men jag hann åka med min syster till landet över helgen och visa henne rätt mycket på 2 dar. Hon tyckte i alla fall att det var jättefint i östergötland.
På måndag flyttar min andra son med familj till sitt nya hus och äntligen får mina fyra små barnbarn ett riktigt boende med gott om plats.
*
*
*