1948

Landskapet utanför fönstret var grått och trist. Richard hade för två dagar sedan lämnat lägret i sibiren där kylan redan hade fått ett hård grepp.
Det var alldeles tyst i godsvagnen där han trängdes på golvet med tjugo andra män som samtliga var okända för honom. Alla stirrade framför sig försjunkna i sina egna tankar.
I handen höll han en lapp med en handskriven adress i en ort som han aldrig hade hört talas om tidigare.
Han tänkte på Olga den vackra lägerdoktorn som han mötte strax efter att han anlände i fånglägret.
Hon hade mörka lockar och en längtande frånvarande blick. Hon såg på honom när han stod där i sina trasor och huttrade i kylan. Hans fötter var blå och full av sår efter den hårda marschen.
Hon läste i förhörspappren och pekade på honom. Hon sa några ord på rysska och två soldater i lika trasiga kläder som han hade själv släpade iväg honom till en byggnad som låg i utkanten av lägret.
Han skakade i hela kroppen av ångest och vattnet rann nedanför hans redan blöta byxor.
Dom släppte honom på golvet, sparkade till honom och lämnade huset.
Det var varmt i hallen där han låg och efter ett tag kändes det som om myror kröp i hans fötter. Känslan blev starkare och spred sig långsamt uppåt längs benen.
Han ryste till när han hörde några skott avfyras utanför huset.
Efter vad som kändes som en evighet klev doktorn in i hallen. Hon böjde sig ner, såg på honon och frågade på oklanderlig tyska om han kunde resa sig och följa med till ett annat rum. Han nickade och hon tog honom under armen och hjälpte honom fram till en dörr. Hon öppnade dörren och han såg att där fanns ett litet rum med en enkel säng, några filtar och ett litet skrivbord.
Hon hjälpte honom att lägga sig på sängen och lämnade rummet.
Hans hjärna började febrilt att arbeta men han förstod ingenting.
När hon kom tillbaka hade hon en rykande kopp te i ena handen och en bunt papper i den andra.
Hon räckte honom koppen och började läsa i pappren.
Hon sa att hon kunde se i hans underlag att han arbetade som sjukvårdsbiträde när han tillfångatogs. Hon sa att hon behövde hjälp och att hon tänkte ge honom chansen att överleva om han skötte sina kort väl.
Det tog honom några dagar att komma på fötter.
Hans första arbetsuppgift var att begrava hundratals döda.
Han kände flera av dem.
Olga visade sig vara en lika duglig läkare som hon var vacker. Hon var också en kärleksfull kvinna. Hon talade oklanderlig tyska eftersom hon hade studerat i Berlin innan krigsutbrottet och hon talade ofta om den tiden och hur vacker hon tyckte att den staden var.
Hans kropp återhämtade sig snabbt och han började långsamt att få sina krafter tillbaka.
På dagarna fick han till uppgift att hämta och koka vatten, göra rent instrumenten och se till de andra fångarnas sår. Några kvällar i veckan beordrade hon honom att följa med till sin bostad där han stannade och gjorde sin plikt till långt in på natten.
För några dagar sedan överlämnade Olga till honom lappen han höll i handen. Hon sa att hon hade ordnat att han fick lämna lägret med den första transporten och genom röda korset hade hon fått fram adressen till hans familj.
Nu satt han här bara några timmar ifrån den ort i Bayern som han aldrig hade hört talas om. Där fanns hans familj sedan flykten från sudetentyskland.
Han plockade fram det sista brödstycket från matsäcken som Olga med tårararna rinnade hade överlämnat till honom vid stationen.
Vad var det som väntade på honom nu ?
*
*