Kylan kommer krypande

Dom sista veckorna har varit känslosamma för min det. I.o.f.s började det redan så smått för några år sedan.
Jag är ju i grunden en invandrare i vårt fina land. Jag har aldrig kännt mig som en sådan vilket väl beror på att jag valde att leva här och inte var tvungen på grund av ekonomiska eller säkerhetsskäl.
Mina föräldrar skilde sig och jag följde med min mamma hit som i sin tur följde sin nya man som i sin tur var tvungen eftersom han var beordrat att kriga i Vietnam som ingen av oss tyckte var en bra idé.
Jag åkte jojo mellan min hemort där min pappa blev kvar och sverige en tid tills jag bestämde mig för sverige.
Jag hade träffat en kille som var en av orsakerna men det fanns en större orsak som egentligen var avgörande.
Jag är uppvuxen i en "totalitär" aktig liten ort där klasskillnader var markanta. Det fanns en överklass som bestod av några familjer som också var dom styrande i orten. Sen en medelklass bestående av några affärsinnehavare och så arbetare och bönder.
Detta i sin tur avspeglade sig även i skolan där jag gick.
Överklassbarnen gick överhuvudtaget inte i den skolan jag gick i utan dom gick i fina skolor i staden.
I min klass var det några medelklassbarn och så vi som var ungar till arbetare och bönder.
Medelklassbarnen hade förmåner. Dom fick bära hem lärarnas väskor och lärarna umgicks även på fritiden med föräldrarna. Dom barnen fick alltid hjälp och framhölls som goda exempel för oss andra. Jag reagerade redan tidigt på klasskillnaderna men förstod inte varför jag alltid hade ett behov av att protestera mot orättvisor. Jag var inget omtyckt barn i skolan men vad jag minns rök jag aldrig ihop med överheten när det gällde mig själv utan när jag såg att någon annan oförskyllt råkade illa ut. Till exempel när någon av dom fina flickorna retade någon för att dom inte hade lika fina kläder. När det blev bråk fick alltid arbetar eller bondebarnen utskällningar. Var det killar fick dom till och med styk.
När jag kom till sverige möttes jag av något helt annat. Redan efter en vecka hade jag mitt första jobb. Jag behandlades med respekt och som en jämlike fast jag kunde inte ett ord svenska. Alla var otroligt hjälpsamma vart jag än kom. I affärerna var dom vänliga och hjälpte mig tillrätta för eftersom jag jobbade som barnflicka ingick det också i mitt jobb att fixa mat till ungarna.*S*
Efter nån vecka kom min arbetsgivare hem med en svensk/tysk lexikon och sen var det jättekul att lära sig hitta och pussla ihop orden till meningar. När jag träffade min kille efter några månader kunde vi redan kommunicera på svenska. Hans mamma var från norrland och min arbetsgivare från värmland så redan efter ett år talade jag perfekt stockholmska med inslag av norrlänska och värmlänska. Än idag har jag kvar en liten brytning. Ingen tippar på tysk utan dom flesta tror att jag kommer från dalarna av någon anledning.*S*
Dit jag egentligen vill komma är att jag möttes här i sverige av ett samhälle med möjligheter. Ett öppet samhälle som bedömde mig för den jag var och inte vilka mina föräldrar var eller om jag var rik eller fattig.
Sedemera förstod jag att det var på grund av den socialdemokratiska människosynen som rådde här i landet som hade som utgångspunkt att alla människor var lika värda. När jag kom i kontakt med kooperationen kände jag mig riktigt hemma här.
Det gjorde också att jag tyckte det var roligt att börja läsa och eftersom jag tyckte det var roligt lyckades jag med allt som jag företog mig.
På kooperativa förbundet gjorde jag en kometkarriär utan några som helst formella förutsättningar utan enbart för den jag var och eftersom jag kände mig uppskattat blev jag bara duktigare och duktigare.
Med andra ord det var en positiv spiral och så blev hela mitt liv.
Det som hände när de borgerliga partierna slog ihop sig och bildade alliansen anammade mittenpartierna moderaternas syn på människan. Den synen är i grunden att det måste finnas många fattiga och en underklass för att en överklass ska kunna sko sig på många människor. Den synen är att bara det starka ska primeras och att plånboken ska bestämma om du är en bra människa eller en som är mindre värd.
Jag har nu jobbat i 40 år i sverige och dom sista åren har det skett en klassuppdelning även på arbetsplatserna.
Jag ser mycket och jag hör mycket. Jag ser vilka som favoritiseras och har förmåner och vilka som det ställs hårdare och hårdare krav på. Lönerna utvecklas i samma takt åt olika håll.
Det här valet har varit en avgörande vändpunkt i den svenska mentaliteten. Dom krafterna som de sista fyra åren har ställt krav på en hårdare och selekterande skola, som har primerat överklassen med skattesuventioner när dom använder sig av underbetalda arbetare, straffat alla som har blivit äldre eller sjuka och framförallt de som har tappat sina arbeten i konkurrans med underbetalda praktikanter m.m. där staten betalar den största delen av arbetskostnaden har fått mandat att fortsätta göra sverige till ett mycket kallare land.
Media har utsett ett parti till syndabocken när det i grunden är den grymma människosynen som är den verkliga faran. Man diskuterar och skrämmer med att ett litet parti kan få inflytande men man accepterar glatt att den skaran av fattiga och utstötta vanliga människor, gamla, sjuka och framförallt fattiga barn växer i en rasande fart.
Man avleder med andra ord människorna från den verkliga sjukan som har drabbat vårt land och sätter i centrum bara en av konsekvenserna av sjukdomen.
Troligtvis kommer det att bli ännu kallare innan nån tänder brasan och det förhoppningsvis blir varmare igen.
Det värsta är att så ser det ut överallt i europa så vi som vill fortsätta att leva ett tryggt, arbetssamt svenssonliv med trevliga arbeten, arbetskamrater och grannar har ingenstans att ta vägen. I övriga världen är det ännu värre på dom flesta ställen.
Vi får vackert rida ut stormen och be till gud att vi får vara friska.
Och ingen skall någonsin våga kalla mig rasist för att jag håller fast vid demokratin för jag vet vad riktig rasism är och hur den uppkommer och med vad den får sin föda.
I sverige finns ingen rasim än på länge utan det finns bara människor som är jäkligt rädda.
*
*
*