ELSA
Ikväll känner jag för att berätta om en människa som har gjort ett livsavgörande intryck på mig.
Jag tänkte berätta historien om Elsa.
Ja mötte Elsa för första gången mitt i natten en sommarkväll vid gravfälten från järnåldern på Visingsö.
Jag befann mig på Visingsö för att slicka mina sår efter att jag hade lämnat mitt hem i Stockholm efter ett nästan trettioårigt äktenskap. Jag befann mig i en livskris och hade tappat fotfästet i tillvaron.
En natt vaknade jag av att vara genomsvettigt och grät i sömnen. Oron gjorde att jag kände att jag måste lämna stugan jag hyrde och ta mig en sväng med bilen.
Det var en stjärnklar natt och när jag närmade mig gravfälten på södra sidan ön såg jag i diket en gammal gumma med sin cykel liggande på marken brevid sig. Jag stannade till och tänkte precis lämna bilen när jag såg hennes brinnande blick. Jag var som förstenat och bara stirrade i dessa ögon. Jag hörde hur ögonen talade till mig och den enda tanken jag fick var att dom sa "akta dig så du inte blir som jag".
Efter vad som verkade en evighet vände gumman bort huvudet, lyfte upp sin cykel och började gå. Jag lugnade mig en stund och åkte tillbaka till stugan.
Dagen efter frågade jag en bekant vem gumman var och jag fick veta hennes historia.
När Elsa var omkring 10 år dog hennes mamma och hon bodde ensam med fadern i huset på södra sidan. Hon fick ersätta modern i hushållet och fick knappt besöka skolan. Det hemska var att inte bara i köket utan även i sängen fick hon ta sin mammas plats. Fadern var ute och söp på kvällarna och Elsa fick lida när han kom hem. Hela ön visste om flickans bekymmer men ingen ingrep.
När Elsa blev vuxen kvinna träffade hon en man från Jönköping och gifte sig med honom. Dom fick ett barn och mannen tog alla Elsas pengar och gav sig iväg och syntes inte till något mer.
Efter ett litet tag miste Elsa även sin älskade dotter.
Från den dagen tog Elsa varje morgon sin cykel lastade kassar med babykläder på den och begav sig till Jönköping.
Ingen visste vad hon gjorde där men på kvällen kom hon tillbaka till ön.
Hon slutade totalt att tala med någon öbo utan bara stirrade på dom med hat i blicken. På senare tid talade hon lite med folk på färjan men bara med turister eller människor som hade sina sommarnöjen på ön.
Dom sista åren i sitt liv orkade hon inte ta sig till Jönköping utan nöjde sig med Gränna.
Denna jul la jag en chokladask i hennes brevlåda. Jag kunde inte komma på någon lämplig julhälsning så kortet fick vara tom.
När jag hörde berättelsen om Elsa förstod jag vad budskapet till mig var. Jag lovade mig själv att aldrig vara bitter utan ta saker som dom är och acceptera dom för vad dom är. Att alltid se det positiva i sånt som händer. Det har gått bra hitintills men jag har ju förskonats av verkliga tragedier som att det skulle hända mina barn eller barnbarn något hemskt. Hur jag skulle reagera då vet jag naturligtvis inte idag.
För några år sedan dog Elsa. Jag fick höra att hon inte kunde lämna ön längre och att hon var portförbjuden på Konsum eftersom hon luktade så illa. Dom körde istället hem varor till henne.
En dag när dom kom låg hon död i sin säng.
Efter hennes död hittade dom en avlägsen släkting som fick ärva huset och marken. Huset går inte att bo i det är otroligt skabbigt så rycktet går att det kommer att rivas och släktingen kommer att bygga ett nytt eftersom läget är otroligt vackert där.
Bitterhet och hat är nog en av människans värsta fiender.

Som utomstående frågade jag naturligtvis varför ingen gör något åt gumman eftersom alla kan se att hon behöver hjälp. Svaret jag fick var att många hade försökt men att hon vägrar att ta emot hjälp.
Själv ville jag hälsa på henne men kände att jag mådde för dålig för det och så var jag rädd. Nu skulle jag klara det men nu är det för sent.